angst

[AnonymBruker]

Ikke sitt stille og tenk på angsten iallefall. Hold hodet aktivt med noe. Når jeg får anfall så er det beste når andre snakker til meg og bare prater og prater, fordi da "hører" jeg på hva de sier, og så plutselig har jeg roet meg ned og jeg prater jeg også. Det er nok fordi hjernen "glemmer" angsten og er opptatt med noe annet.

Hvis du ønsker å bli rammet, så sitt der og glo. Hvis du ønsker at dagen skal gå raskere og uten å være redd for angsten så kan du ikke gå deg en tur med sønnen da? Pakk på dere varme klær, ut og gå, dra på lekeplass f.eks. Angsten forsvinner ikke jo mer du vil at den skal være der.

[Gjest Ts]

Dagen har gått på et vis. Sønnen har lekt ute med lekekamerater. Og jeg kjempet inne med angsten... Bare en dag igjen så kommer han hjem... Måtte tiden gå fort, dette er nesten det verste jeg har vært med på...

[LetThemEatCake]

Du måste lära dig att bli mer självständig! Du kan ju inte vara beroende av att ständigt ha någon i närheten hela livet.

Det verkar faktiskt inte som att du letar efter en lösning. Du skriver i alla fall ingenting som motiverar till en lösning. Det verkar faktiskt som att du har funnit dig i situationen som den är och tycker att det är helt okej. Men vet du vad? Det är inte okej! Du måste se till att fixa det här! Du tär både på dig själv och din omgivning genom att göra så här.

Du behöver inte vara ett offer! Det blir vad man gör det till och jag får känslan av att du målar ut dig själv i offerposition. Börja med att söka hjälp och ta det därifrån. Om du inte vill göra det för din egen skull - gör det för din son. Han förtjänar en mamma som alltid finns där och som inte är uppslukad av ångest så fort pappa inte är där. Pappa kommer garanterat att resa fler gånger genom åren och han måste kunna göra det utan att ha dåligt samvete för din skull.

Ta tag i det istället för att bara låta det ske! Det är skitsvårt, men du måste göra det.

Jag fick min första panikångestattack när jag var 9 år gammal och har det fortfarande. Jag har varit inlagd många gånger på sjukhus för panikångest, anorexi och depression. Jag har gått igenom helvetet redan innan jag fyllt 18! Men vet du vad? Jag kämpade mig igenom det! Det skulle aldrig falla mig in att bara sitta och se på när det går åt helvete för mig själv. Speciellt inte när jag vet att andra lider av det! Idag är jag frisk och glad och älskar livet. Panikångesten kommer och går, men jag kan hantera den. Skaffa verktyg och vilja så klarar du det också! Det hjälper inte att vara rädd för rädslan.

Något som hjälpte mig mycket var att börja se fram emot panikångesten så att jag kunde konfrontera den! Jag nästan provocerade fram den. När känslorna av att hjärtat skulle stanna och att jag inte kunde andas kom så började jag att lugna mig själv. "Det är bara en känsla, det är bara i mitt huvud, det är inte farligt" var mitt mantra och efter många års träning kunde jag få bort panikångesten på bara några sekunder!

You can do it! Men sluta måla ut dig själv som ett offer, du måste ta ansvar för ditt eget liv och sluta leva på andra.

Jag håller tummarna för dig och hoppas hoppas hoppas verkligen att du tar till dig det här!

[Gjest Bond]

Tråden ryddet

Bond, mod

[Gjest Ts]

Jeg har overlevd!!! Det har vært tøft, spesielt i natt men jeg har klart det