anorektiker

[Gjest Gjest_jente21_*]

Jeg vet ikke om dette er et tema man får lov å ta opp. Hvis ikke, så er det bare å slette tråden.

Jeg har en venninne som er anorektisk. Hun har hatt sykdommen i omtrent 6 år (hun er 20 år nå). Jeg vet at hun aldri kommer til å bli frisk, da jeg mener hun får feil behandling (kun gå opp i vekt, uten å bli behandlet for det. Hun går forsåvidt heller ikke opp i vekt).

Men det jeg lurer på er hvordan en anorektiker tenker! Håper noen kan prøve å forklare meg dette. Min venninne er ekstremt kontrollerende når det kommer til mat, selvfølgelig. Men det som er så rart (sett med mine øyne) er at hun ikke spiser grønnsaker, kjøtt osv. Kun hamburgerbrød/pita/pannekaker osv. Jeg ville jo tro at en som teller kalorier heller ville spise masse salat og magert kjøtt? Det er jo ikke noe næring i det hun spiser, men mange kalorier.

Hun lurer vekk små biter av kjøttdeig/pølser osv, som det kanskje er 10 kalorier i.

Jeg sitter igjen her utrolig frustrert over situasjonen, og tenker at det er lenge til jeg orker å ha min venninne på besøk igjen. Alt snakk om mat (at hun spiser sååå mye, elsker mat, masse unnskyldninger om hvorfor hun skjærer vekk ditten og datten, at hun ikke liker det og det, bla bla), andres kropper (hvor tynne de er). Jeg blir helt gal i hodet av det. Jeg vet hun er syk, og at det er sykdommen som snakker. Tror hun jeg er dum som ikke ser hva hun gjør? Hun klarer ikke lure meg. Hun kommer stadig med unnskyldninger for hvorfor hun ser tynn ut, så hun må jo skjønne at hun er syk. Men jeg vet at hun aldri kommer til å bli frisk. Og det er utrolig trist. Vi har vært venner siden vi var små, men i fremtiden blir det for slitsomt å dra på ferieturer med henne osv:(

Håper noen tidligere anorektikere kan prøve å forklare meg hva som foregår i hodet/kroppen hennes? Vil så gjerne forstå, og ikke bare bli irritert!

[Gjest Diane]

Tankene på mat er altoppslukende. I noen tilfeller (jeg gjorde det iallfall), forstår man at besettelsen er hinsides all fornuft, men man klarer ikke å spise, fordi man får konstant dårlig samvittighet. For å ta litt tørre fakta: Forskning viser at mange anorektikere er jenter med skyhøye krav til seg selv, de opplever også ofte høye forventninger fra omverdenen. Det viser seg også at en ganske stor andel har blitt seksuelt misbrukt, (jeg har ikke tallene i hodet). Resultatet av begge disse faktorene er ofte at man slutter å spise, for å kontrollere en verden man ikke forstår seg på. I mitt tilfelle var forventningene fra folk rundt så høye at jeg ble usikker av det. Jeg opplevde også at venner snudde seg mot meg, noe som gjorde tilværelsen enda mer usikker. Jeg ønsket stabilitet, og den eneste stabiliteten jeg fant, fant jeg i å slutte å spise.

Til slutt følte jeg at anoreksien definerte meg, det var ikke jeg som definerte den lenger. Jeg hadde vært syk i så mange år, hvem var jeg uten den, liksom? Jeg forstod det ikke, det gjorde meg livredd, og jeg orket ikke tanken på å begynne å spise igjen. Ved å la være å spise var jeg i det minste fanget i en verden der folk så og tok vare på meg. Jeg var helt sikker på at alt kom til å gå rett vest om jeg begynte å spise igjen. Det er flere forhold som virker inn, men jeg vil ikke beskrive alt så detaljert her inne.

Uansett, for mange oppleves det å la være å spise som en seier. Man føler seg flink, ofte flinkere enn andre som spiser, fordi man klarer å la være. Når man først begynner å spise igjen, er det ofte sånn at man unngår matvarer man er ekstra redd for. Det er ofte produkter med høyt kaloriinnhold.

Jeg er selv frisk den dag i dag, (iallfall så frisk som man kan definere en person som har hatt alvorlige spiseforstyrrelser), men det er klart at de vanskelige tankene dukker opp fremdeles. Ønsker du å få innsikt i hvordan det er å slite med anoreksi vil jeg anbefale Hege Arstads bøker. De er godt og innsiktsfullt skrevet. En annen bok er "Månefeen" av Kjersti Scheen. Ønsker du å komme i kontakt med/få innblikk i spiseforstyrredes hverdag, finnes det flere nettfora. Sjekk for eksempel Nettros eller Lommelegen.

Ellers vil jeg si at det er positivt at du prøver å forstå venninna di. At du fremdeles besøker henne, og stiller opp så mye som du gjør, er garantert egenskaper hun setter stor pris på. Har du flere spørsmål, er det bare å registrere seg og sende meg en privat melding

Endret 23. februar 2010 av Diane

[Xtra_lilje]

Jeg har hørt at de føler seg veldig flinke når ikke spiser; som om de har en kontroll andre ikke har. Slik var det for en venninne av meg hvertfall.Hun spiste feks bare skorper på brød, det var "tillatt" samtidig som hun hadde kontroll.

Endret 23. februar 2010 av Xtra_lilje

[Jenta21]

Det er nok mer vanlig enn de fleste tror at anoretikere spiser matvarer med høyt kaloriinnhold; mange anoretikere lever stort sett bare på godteri for eksempel. En anoretiker har gjerne full kontroll på kaloriene og noen av dem velger å bruke kaloriene de tillater seg å spise til noe som ikke fyller opp magen og gir metthetsfølelse, samt at sukker gir rask tilførsel til energi og reduserer apetitten.

[Gjest TS]

Takk for svar:)

Tror jeg aldri kommer helt til å skjønne, men spør mer likevel.

Så du selv at du var blitt for tynn? Venninnen min er bare skjelell og hud. Hva synes hun da egentlig om meg? At jeg spiser normalt, og propper i meg godteri. Hun mener at jeg ikke har viljestyrke? Eller ser hun kun på seg selv, at det er hun som er flink. Jeg er forresten slank. Og når jeg sier at jeg trener 3 ganger i uken, trigger det da henne for å bli tynnere? Jeg har kommet til et punkt der jeg ikke lenger passer heelt på hva jeg sier i nærheten av henne.

Men så kommer det rare: Vi satt og så på tv, top model. Da sier hun at modellene er alt for tynne og at det er så stygt at ribbein osv stikker ut. Men hun er jo enda værre enn de. Ser hun ikke dette selv? Hun sier det er stygt å være så tynn, og at det er så teit å hele tiden tenke på hva kan ikke kan spise og bare leve på salat osv. Men hun er akkurat slik selv! Om ikke værre. Jeg sitter der og har lyst å skrike til henne at hun er akkurat sånn, men det kan jeg jo ikke..

[Wind]

Mye interessant lesing her. Kjenner noen med spiseforstyrelse, så... ja.

*følge med videre*

Endret 23. februar 2010 av Wind

[Darkannie]

Men så kommer det rare: Vi satt og så på tv, top model. Da sier hun at modellene er alt for tynne og at det er så stygt at ribbein osv stikker ut. Men hun er jo enda værre enn de. Ser hun ikke dette selv? Hun sier det er stygt å være så tynn, og at det er så teit å hele tiden tenke på hva kan ikke kan spise og bare leve på salat osv. Men hun er akkurat slik selv! Om ikke værre. Jeg sitter der og har lyst å skrike til henne at hun er akkurat sånn, men det kan jeg jo ikke..

Det har jo "egentlig" ikke noe med det å være tynn...det er bare der symptomene vises! Det er en psykisk lidelse med fysiske symptomer. Derfor kan hun genuint mene at hun synes andre er for tynne. Trust me, hun liker ikke seg selv, tynn eller ei.

Når det gjelder mat, så er det helt forskjellig fra anorektiker til anorektiker hva som regnes som "trygg mat". Det er en myte at anorektikere ALDRI spiser, at de ikke liker mat, og at når de spiser, så spiser de kun lav kalori mat.

Personlig kan jeg nevne at når jeg var på mitt verste, spiste jeg kun smågodt. Jeg var helt besatt av mat, og laget meg en "mat bibel" med bilder av all slags mat som jeg ønsket jeg hadde "lov" til å spise.

Også å se på andre spise var himmelsk, følte meg mett og god jeg og etter å ha sett noen spise et måltid.

Samtidig innså jeg jo hvor "gal" jeg egentlig var, den rasjonelle siden av meg var i funk, men jeg hadde rett og slett ikke lov til å spise, fordi jeg mente helt ærlig at jeg ikke fortjente det. Jeg var et altfor grusomt menneske til å fortjene mat eller noen slags typer for nytelse.

Jo tynnere jeg ble, jo mer hatet jeg meg selv, trodde at bare noen kilo til, SÅ blir alt ok.

Nope.

Endret 23. februar 2010 av Darkannie

[LetThemEatCake]

Jag har inte läst svaren ännu utan utgår bara ifrån min egen erfarenhet. Jag blev diagnostiserad med anorexi när jag var 14 och blev friskskriven när jag var 18 (dock inte frisk, men tillräckligt för att de inte skulle vilja ta hand om mig längre).

Det jag minns bäst är hur illa jag behandlade mina medmänniskor (vänner, familj osv) utan att egentligen vilja det. Jag var som 2 personer.. Det här är något som få människor, utan att ha haft sjukdomen själva, förstår. Många frågar hur man kan tänka som två personer, men det var verkligen så! Jag ville ju äta för att mamma och pappa skulle bli glada, samtidigt så gjorde jag ALLT för att slippa. Jag skrek åt dem, jag slogs, jag kastade porslin i väggen, jag skrek könsord och dem jag älskade mest. Bara för att hata mig själv ännu mer.. Det var ju inte JAG som gjorde allt det där! Det är först i efterhand som jag inser hur stor inverkan sjukdomen har på en människas psyke, och inte bara på sitt eget, utan på hela omgivningen.

Det där med att hon äter onyttigheter så har jag en teori. Det kan vara så enkelt att hon faktiskt spyr upp det på toaletten efteråt. Jag känner igen det i alla fall. Det var bara när jag hade bestämt mig för att spy på förhand som jag tillät mig själv att smaka på det "förbjudna", det skulle ju ändå ut. Om så inte är fallet så vet jag inte. Grejen med anorexi är att alla får olika fix idéer. Jag fick för mig att leva på peanötter (kun) i ett par veckor.. Jag vet inte varför. Och sedan fick jag för mig att bara äta mjölkprodukter. Och sedan bara apelsiner. Förstår du? Alla är olika, och sjukdomen ter sig på många olika sätt..

Jag vet inte om jag bringade någon klarhet i frågeställningen din, men i grund och botten är det det här jag vill säga: Sjukdomen styr mer än man tror. Man gör sjukt många dumma saker på grund av anorexin, saker som ingen utomstående förstår. Man kämpar med ett eget krig inombords och det är jävligt svårt att vinna.

Jag kämpar fortfarande med min självbild. Just nu så håller jag på att slanke mig trots att jag vet att jag inte borde.. Det är svårt att tillfriskna från en sådan sjukdom, men jag räknar mig själv som relativt frisk i alla fall. Och väninnan din är bara 20! (som jag då) Det är bevisat mycket enklare att bli frisk om man får sjukdomen i ung ålder. Blir man däremot sjuk i femtioårsåldern är chanserna lägre. Men det finns ALLTID hopp!

[Gjest hhelena]

Hei, det var veldig interessant. Jeg skal ha et foredrag på skolen om anoreksi. Jeg hadde egentlig tenkt å spørre ei venninne som fortsatt har spiseforstyrrelser om disse spørsmålene, men tenkte at kanskje det ikke er så lurt? Ser at noen her har hatt det, så lurte på om dere kan svare meg på dette?

Får helt vondt inni meg når jeg leser at folk sine tanker blir helt forstyrret av denne sykdommen.

1) Hva tror du er grunnen til at du fikk spiseforstyrrelser?

2) Hvordan ble du innlagt?

- Hvem ”meldte deg”?

- Oppdaget du det selv?

3) Hva slags behandling har du fått?

4) Hvordan er selvbildet ditt nå?

5) Klarer du å være ”normal”?

6) Hvordan ser vennene dine/kjæresten din på deg?

[LetThemEatCake]

Men så kommer det rare: Vi satt og så på tv, top model. Da sier hun at modellene er alt for tynne og at det er så stygt at ribbein osv stikker ut. Men hun er jo enda værre enn de. Ser hun ikke dette selv? Hun sier det er stygt å være så tynn, og at det er så teit å hele tiden tenke på hva kan ikke kan spise og bare leve på salat osv. Men hun er akkurat slik selv! Om ikke værre. Jeg sitter der og har lyst å skrike til henne at hun er akkurat sånn, men det kan jeg jo ikke..

Grejen är ju att man ser inte själv hur smal man är! Jag trodde att jag såg ut som ett fetto när jag vägde 40kg. Jag hade aldrig känt mig så tjock som jag gjorde då. Och jag klagade också på folk som tänkte på vad de åt och på att de var smala, KUN för att det såg så enkelt ut för dem! Jag avundades dem! Jag ville också vara smal och slanke mig utan några psykiska problem. Sedan tänkte jag inte på att många av dem mår precis lika dåligt som jag gjorde..

Jag försökte även provocera min omgivning till att skrika just sådant till mig, typ: "du är pinnsmal, man ser dina benknotor och du är äckligt mager". Jag ville höra det. Jag ville veta att jag inte var fet. Det kan höres hur sykt som helst, men just så kändes det. Jag ville på något sätt vara sjuk, jag ville att folk skulle se mig som sjuk. Jag trodde ju att alla tyckte att jag var tjock och att de ifrågasatte att jag var under behandling för anorexi. "vaddå, anorexi? Du är ju tjock!", sådant trodde jag att folk tänkte.

[Gjest TS]

Tusen hjertelig takk for at du deler din erfaring. Jeg skjønenr litt mer nå, men likevel ikke, hehe! Jeg håper virkelig at hun kommer seg ut av dette. Helt grusomt å se henne sånn.

Jeg har aldri snakket med henne om sykdommen. Jeg har latet som alt er normalt. Snakker med henne om mat som om hun hadde vært frisk. Jeg spør jo av og til hvorfor hun ikke spiser hele pølsen/kjøttstykket f.eks og da kommer hun med den teiteste unnskyldningen. Da sier jeg bare OK.

Hun vet hvor tynn hun er tror jeg, for hun bortforklarer hvorfor hun så så tynn ut i et antrekk. Jeg sa ingenting, men hun skjønte vel at jeg reagerte litt.

Når hun sier at de ser tynne og stygge ut, hva burde jeg svare da? Jeg er bare enig med henne. Gidder ikke kverulere noe. Er seriøst så lei av det pratet, at jeg bare må holde kjeft/nikke.

Jeg kommer aldri til å snakke med henne om sykdommen. Heller aldri si at hun må spise mer, at hun spiser for lite, at hun er for tynn, at hun er syk osv. Da måtte jeg ha gjort det fra starten av. Hun vet sikkert ikke at jeg vet at hun er syk. Om du skjønner? For jeg behandler henne som alle andre. Selvom hun føler for å bortforklare/unnskylde seg hele tiden. Vet ikke om dere skjønner hva jeg mener. Er så vanskelig å forklare!

Hun har ikke blitt innlagt. Foreldrene ville ikke behandle henne før hun var ferdig med vgs, og da hadde hun jo hatt sykdommen i mange år. Jeg synes jo hun burde blitt behandlet med en gang, i stedet for at den skulle utvikle seg. Men foreldrene ville vel ikke innse at hun var syk. Og jeg må bare si: stakkars foreldrene som må holde ut med dette hver dag!! Jeg taklet ikke en helg en gang.

[LetThemEatCake]

Ju tidigare man blir behandlat desto bättre. Hennes föräldrar är ju rent av dumma i huvudet om de inte fattar det! Det här är en sjukdom med DÖDLIG UTGÅNG. Det finns inga undantag. Blir man inte frisk så dör man, man kan inte överleva med anorexi i många år. Kroppen tar för stor skada och självmordsrisken blir såå mycket högre.

Det här med att du inte vill prata med henne förstår jag inte riktigt..? Jag tror att det kan vara bra för båda två att ni luftar lite. Bara det att hon vet att du vet att hon är sjuk gör nog en ganska stor skillnad. Men om du tycker att det blir ett för stort ansvar för dig så bör du kanske inte göra det. Samtidigt så kanske hon "överdriver" en del grejer nu för att hon VILL att du ska se att hon är sjuk. Så gjorde jag i alla fall.. Det är jättesvårt att veta hur en annan anorektiker tänker, så jag kan verkligen bara tala ur egen erfarenhet. Men uansett så är det otroligt viktigt med behandling! Ju längre tid sjukdomen får fortgå desto mindre är chanserna för tillfrisknad. Hur vet du föresten att föräldrarna inte vill lägga in henne? Jag menar, om du inte ens pratat med henne om sjukdomen. Bara lite nysgerrig.

Och till den som undrade här ovan.

1) Hva tror du er grunnen til at du fikk spiseforstyrrelser?

Först och främst vill jag säga att jag började att skära mig i armarna och på benen när jag var 12 eller 13. Och jag har varit mer eller mindre självdestruktiv sedan dess. Jag testade att spy för första gången när jag var elva trots att jag var underviktig.

En rad olika saker tror jag i alla fall. Jag har alltid haft otroligt höga krav på mig själv och jag vill uppnå perfektion i allt. Jag lämnar aldrig in en skoluppgift utan att vara helt nöjd till exempel. Sedan var jag mobbad som liten.. Jag har alltid haft dåligt självförtroende (trots att jag är något smartare än medelmänniskan och ser bra ut, med risk för att låta lite arrogant) och aldrig känt mig tillräcklig. Min sexdebut var inte heller särskilt frivillig. Jag skrek inte eller så, men jag protesterade. Sedan vågade jag inte säga nej längre. Jag var 13. Det var faktiskt då jag började med mina konstigheter, typ som att spy regelbundet och sådant.. Då hade jag skurit mig i armarna ett bra tag dock.

2) Hvordan ble du innlagt?

Jag blev inte inlagd med en gång, det är det få som blir. Min gymnastiklärare hade ringt till min mamma så fort hon såg att jag skurit mig i armarna. Då blev det värdelösa samtal med BUP som inte ledde någon vart. Det var först när jag började att rasa i vikt som vården tog mig på allvar. Mamma fick tag i en specialist som jag sedan fick gå till en gång i veckan för vägning och sådant. Efter ett tag så påbörjades diverse olika behandlingar och jag fick bland annat gå på dagvård. Där gick jag i 5 månader, och först då insåg jag att jag var sjuk. Jag hade nekat det för mig själv hur länge som helst, jag var ju tjock! (Jag var ju så klart inte det, men jag tyckte det). När jag var kun 4kg ifrån min målvikt så lades jag in på allvar. Som en spark i baken innan jag började på gymnasiet. Då ville jag ju börja ett nytt liv, träffa nya människor och så. Pappa fick fortsatt äta med mig i skolmatsalen, men det är en annan historia, haha.

3) Hva slags behandling har du fått?

Mobilt team (2 personer som kommer hem till mig och äter samt gör upp matscheman och mål)

Musikterapi

Bildterapi

DBT

Dagvård

Slutenvård

-för att nämna några.. Har fått så många olika behandlingar och så många olika kontaktpersoner och psykologer att jag inte kan räkna dem längre.

4) Hvordan er selvbildet ditt nå?

Bättre än någonsin! Jag har det fortfarande jättesvårt, och för första gången på mer än 5 år så har jag ingen psykolog eller läkare. Jag står helt på egna ben. Jag slanker mig just nu (vilket är dritdumt, jag vet) för att jag tror att jag mår bättre då. Ännu en kvarglömma från anorexin.. Jag skär mig inte längre dock. Och jag slår mig inte. Jag klöser inte och jag biter inte. Jag missbrukar inte. Jag tar alltså mycket bättre hand om mig själv än jag någonsin gjort så utöver slankningen så gör jag ett suveränt jobb!

5) Klarer du å være ”normal”?

Ja! Jag var vegetarian i 8 år och vegan i 1. Nu äter jag till och med kött när jag blir bjuden på det just för att jag vill ha ett mer normalt förhållande till mat. Att vara vegetarian gör det mycket enklare att falla tillbaka i gamla fällor. Det är lätt att ursäkta sig att inte äta med att säga att man inte äter det som serveras eller så kan man skylla en viktnedgång på att man inte får i sig tillräckligt i den vegetariska kosten och så vidare.. Jag vill undvika igen.

6) Hvordan ser vennene dine/kjæresten din på deg?

Jag förstår inte riktigt hur du menar? Men de ser mig nog som en ganska självständig och mycket stark person. What doesn't kill you, nurses you, typ. De som vet om vad jag har gått igenom ser upp till mig och min pojkvän är mycket stöttande. Han ser upp till mig väldigt mycket och det är otroligt skönt. Jag känner sällan att det är någon som ser ner på mig i alla fall. Och de få gångerna som jag känner så så är det antingen för att jag tvivlar på mig själv den dagen eller så är det någon som inte känner mig..

[Gjest hhelena]

Tusen takk for svar:D

[Gjest TS]

Takk for svar igjen:)

Mamma og pappa er veldig gode venner med hennes foreldre. Så de forteller meg (og jeg har snakket med dem) om henne. Hun går til samtale 1 gang i uken, der hun blir veid osv. Men jeg kan ikke se at hun går opp i vekt, eller at hun blir bedre av dette. For det hjelper vel ikke å kun gå opp i vekt, tankegangen hennes må jo endres. Hun må bli frisk.

Til høsten flytter hun hjemmefra. Til en annen by. Da skal hun studere et hardt studie, så jeg er veldig bekymret for dette. Faren hennes spiser middag med henne hver dag, og passer på at hun spiser nok middag hvertfall. Jeg vil tro at hun lurer seg unna frokost og lunsj. Når hun bor for seg selv kommer hun vel til å spise minimalt, og bli enda dårligere.

Vanskelig å forklare hvorfor jeg ikke vil snakke med henne om dette. Jeg synes bare det blir rart å plutselig begynne å snakke om det, når jeg har latet som ingenting i 6-7 år. Jeg er også redd for at hun vil snu ryggen til meg. Kanskje hun trenger et 'fristed' når hun er med meg? Hun får mye pes for dette hjemme. Men ut i fra det du sier, så vil hun ha pes fra meg også? Hun vil at jeg skal si at hun er for tynn. Så når jeg ikke sier noe, så tror hun at hun ikke er tynn nok, ettersom jeg ikke ser det?

Og når hun sier at de tynne modellene er stygge og for tynne, så er hun egentlig misunnelig? Hun vil være like tynn? Bare at hun vet at det er samfunnets oppfattelse at det er stygt å være så tynn?

Føler at jeg maser veldig nå. Jeg prøver bare å forstå. Jeg skjønner om du ikke vil svare mer:)

[Gjest Gjest_sofie_*]

Spiseforstyrrelser er veldig forskjellig fra person til person. Så jeg vet ikke om det er så lett å svare på hvordan venninna di tenker, hvorfor hun sier ting eller gjør sånn. Det er noe som gjør at hun har en spiseforstyrrelse og det er ikke nødvendigvis det at hun vil være tynn.

Slik som jeg ser det så er spiseforstyrrelsen som en besettelse. Den er vanskelig å bli kvitt. Men absolutt ikke umulig. Jeg er 20 år og kan huske å ha slitt med tanker om mat/slanking siden jeg var 11, da jeg mista noen som sto meg veldig nær. Det var ikke før jeg ble 16 at jeg utviklet et sykelig forhold til det. Nå har jeg det bedre, jeg innser at jeg kanskje har et problem og det gjorde jeg ikke før.

Jeg har aldri hatt god selvtillit eller selvbilde, ble mobba mye når jeg var barn (jeg var litt rund, blei ofte mobba på grunn av det). Jeg har vært mye deprimert, skadet meg selv osv.

Da jeg tok kontroll over maten var en tid jeg følte jeg mistet kontrollen over alt annet. Og det er nok akkurat slik mange andre med spiseforstyrrelser føler, at de trenger kontrollen. For min del tror jeg at det handla om å slippe å tenke på det som virkelig var vondt og det at jeg faktisk greide å gjennomføre noe.

Jeg syns det var deilig å kjenne at jeg var sulten og jeg følte at jeg fortjente det. Kanskje en slags form for selvskading det også, jeg vet ikke..

Jeg har heller aldri vært spesielt opptatt av kalorier, heller at jeg ikke ville ha følelsen av å være mett, fordi da følte jeg meg ekkel og feit. Når man våkner om morgenen og ikke har spist på 8 timer, så er magen naturligvis litt flatere enn etter en feit middag. Jeg ville gjerne ha den følelsen hele tida. Jeg mista lysten på å spise mat rett og slett ,fordi det føltes så mye bedre å være tom i magen. Så jeg spiste bare når jeg måtte, ville heller drikke noe med mye kalorier enn å spise ei brødskive feks.

Når jeg begynte å gå ned i vekt merka jeg det ikke så godt selv. Men andre fortalte meg at jeg var tynnere. Klærna mine var for store. Det har tatt meg mange år for å se forandringene. Dessverre så er tankene der fortsatt. Jeg VET at jeg er tynn, VET at jeg er undervektig og at jeg absolutt ikke er feit. Men jeg er så redd for å bli det. Jeg er redd for at hvis jeg ikke holder på denne kontrollen bare litt, så vil jeg ikke gjøre annet enn å spise. Har nok litt å ta igjen.

Det er det absolutt verste jeg vet å være sammen med andre jenter som klager over hvor feite de er, for så å se på meg med et slags 'ja du trenger jo ikke bekymre deg for det i hvertfall'blikk. Jeg vet godt hvordan jeg ser ut. Men jeg hater at andre sammenligner seg med meg. Det føles som om de forventer at jeg skal være tynn og at de bare antar jeg har en spiseforstyrrelse uten å egentlig kjenne meg. For det er ikke mange som vet om det. Det gjør det enda verre, at andre skal fortelle meg hvor tynn jeg er. Jeg blir lei meg, fordi det høres negativt ut når de sier det.

Jeg ønsker jeg kunne legge på meg litt, men når jeg ser meg i speilet blir det til et sirkusspeil. Det lurer øynene mine og jeg blir besatt av tanken på at jeg er for tjukk. Hva andre kommer til å tenke og snakke om hvis jeg legger på meg.

Jeg sliter med å spise foran andre. Fordi jeg har enkelte rare vaner. Tygger maten veldig lenge, eller sluker den. Greier ikke å spise normalt. Føler at andre vurdere meg når jeg spiser, hvor mye jeg spiser osv..

Det med at venninna di ofte kommenterer andres kropper, snakker om mat osv. tror jeg er ganske normalt. Vennegjengen min er mestere på å kommentere det hvis noen har gått opp en kilo, eller å snakke om slanking. Tror ikke det er noe nytt blant jenter, men det er fort sånn at hvis jeg uttaler meg, så har jeg ingenting jeg skulle sagt. Triste greier...

Håper venninna di får den hjelpen hun trenger, det er ikke så mye som skal til. Ofte hjelper det bare å gå opp et par kilo for å få litt bedre fysisk helse, det fikk meg til å tenke klarere og jeg fikk sove .osv

[Gjest Gjest*]

Da jeg var gjennom det samme var kalorimengden i ting altoppslukende, kjøpte f.eks knekkebrød av billigmerker (som smakte dritt) istedet for Wasa pga de inneholdt 2-3 mindre kalorier pr knekkebrød. Helt ute på bærtur. Fikk nærmest en rus når jeg så at vekta gikk ned med et par hundre gram til 1/2 kg hver dag og elsket å kjenne at magen vrei seg av sult da jeg skulle sove. En anorektiker har et helt annet tenkemønster enn en person med et normalt forhold til mat, meget viktig å tenke på. Befrielsen kom for meg en St.Hans aften jeg bestemte meg for å unne meg litt is og pizza, siden har jeg ikke rørt kjipe knekkebrød og diagodteri. En anorektiker vil aldri bli kurert før tankemønsteret er forandret og man har fått et normalt forhold til mat. Noen klarer det, andre vil aldri klare det. Viktig å tenke på at man ikke kan belære eller presse en anorektiker, jeg ble bare sinna når folk prøvde seg og så på de nærmest som "motstandere". Oppfør deg normalt og styr unna prat om mat og belæring, venninnen din må forstå problemet sitt selv eller ved hjelp av et meget kompetent helseteam.

[Gjest Gjest]

Les Hege Arstads to bøker, lån dem på et bibliotek eller kjøp dem selv. De kan gi et lite innblikk i hvordan verden til en spiseforstyrret kan være. Det er dog viktig å huske på at det er snakk om alvorlig sykdom her, ikke hvordan en "frisk" person ser verden. Husk også at selv om det gjerne er flere like trekk mellom en spiseforstyrret og en annen, varierer det fra person til person.

[Gjest Gjest_sofie_*]

Og når hun sier at de tynne modellene er stygge og for tynne, så er hun egentlig misunnelig? Hun vil være like tynn? Bare at hun vet at det er samfunnets oppfattelse at det er stygt å være så tynn?

Kanskje hun er litt sint, fordi disse modellene gir mange jenter et feil bilde av hvordan idealkroppen ser ut? Jeg synes ikke det er pent, men jeg ville heller sett slik ut enn å være tjukk. Fordi tjukk er så mye verre, for meg. For meg skaper det problemer, dårlig samvittighet. Mulig hun også prøver å unnskylde/skjule at hun har et problem.

Jeg får ofte dårlig samvittighet fordi jeg har det synet jeg har på ting. Og jeg er redd for å påvirke vennene mine med væremåten min. Jeg synes de er perfekte, selv om de klager på kroppen sin. Jeg vil ikke at de skal få problemer og i hvert fall ikke bli påvirket til det av meg. Derfor er jeg opptatt av å vise dem at jeg synes det aller fineste er å se sunn og frisk ut. Det er jo faktisk det jeg synes.

[LetThemEatCake]

Du uppfattade mig helt rätt. Men som sagt så är det vanskligt att säga om det är samma sak för henne.. Men av mina erfarenheter (jag har ju en massa vänner som varit/är i samma sits också, som jag träffat via vården) så brukar det vara just så. Och att det kommer plötsligt behöver ju inte göra så mycket. Bättre sent än aldrig!

Men att flytta hemifrån.. Ajajajaj. Det är att låta djävulen gå lös på egen hand. Hon trenger ju stöd vid varje måltid och det blir ju vanskligt om hon bor aleine! Men vem vet.. Hon kanske klarar det? Det är det ju bara hon som vet.

Grejen med anorexi är att man inte kan bli frisk förrän man själv har bestämt sig för det. Förrän man vill det själv. Har man inte viljan så går det inte alls. Så förhoppningsvis så har hon viljan när hon flyttar hemifrån, för har hon inte det så blir hamnar hon snart på intensiven med dropp i båda armveck. Det här kan man inte ta med en nypa salt, det här är allvar. Och hennes föräldrar måste inse det! Utöver henne själv så är det ju främst föräldrarna som kan göra skillnad. De brukar nästan alltid vara det största stödet. Får föräldrarna någon hjälp? Det finns ju en massa stödgrupper för just föräldrar. Det brukar gynna båda parterna då föräldrarna dels får mer förståelse för dottern och dels får tips från andra anhöriga om hur de ska hantera situationen.

Kanske man ska gå via föräldrarna också? För jag tror att det är jätteviktigt att de förstår vad det är de handskas med. Om de vill att hon ska överleva sin 25-årsdag så får de faktiskt lägga på ett kol.

Jag har sett allför många medpatienter tyna bort just för att föräldrarna inte fattat någonting, för att föräldrarna varit alldeles för snåla och egoistiska för att ordna en ordentlig behandling till sina döttrar/söner. Jag blev vän med en jämnårig flicka på dagvården för 5 år sedan. Båda hennes föräldrar var läkare, men ingen av dem verkade fatta vad det var som hände. Båda valde att blunda. Visst gjorde de ju de praktiska grejerna såsom att lägga upp mat och sådant, men det genuina stödet fanns inte där. De lät henne ta hand om sig själv mer eller mindre. Hon är fortfarande sjuk idag.. Hon slussas ut och in på olika slutenvårdsavdelningar och lever på näringsdrycker via sond och dropp. Hon har inte lång tid kvar att leva och kontakten med omvärlden och vännerna är nästan helt kapad. Hon är fast i sin sjukhussäng då hon helt enkelt är för svag för att resa på sig själv och hon har ingen vilja att leva längre.

Jag säger absolut inte att ansvaret enbart vilar på föräldrarna, men de kan göra en stor skillnad bara genom att förstå. Att visa att de finns där. Det kan ibland räcka. Det duger inte att blunda och låtsas som om det regnar. Saken bli ju inte bättre av att dottern nu är myndig, enklare är det innan de fyllt 18 och föräldrarna faktiskt får bestämma.

[Gjest TS]

Ja, det er som du sier skummelt at hun skal flytte for seg selv. Men hun er over 18 år, og begynner å bekymre seg for fremtiden (med tanke på studier). Vi får bare vente å se hva som skjer til høsten. Håper virkelig at hun kan få skikkelig behandling først. For jeg tror at dette krevende studiet vil gjøre ting værre.

Jeg tror foreldrene har gitt litt opp. De orker ikke. De er slitne. Hun vil ikke bli frisk, og det er ikke så mye de kan gjøre. Hun har for høy BMI til å bli innlagt. På det værste hadde hun BMI på 13-14, og nå er hun vel opp i 16. Men faren hennes spiser middag med henne hver dag som dagt. Og det er mye hyl og skrik osv. Moren melder seg bare ut, hun orker ikke mer. Og det må jeg ærlig innrømme at jeg skjønner. Som sagt, jeg ble helt gal i hodet etter 3 dager med henne.

Men tusen takk for alle innspill. Jeg skjønner mer nå, selvom jeg vet at hun kanskje ikke tenker helt likt som dere.

Ønsker dere som sliter litt med dette enda masse lykke til. Håper dere kommer dere ut av dette. Det må være helt grusomt å ha denne indre kampen.