er det noen som angrer på at de fikk barn?

[Gjest buk]

jeg har ingen barn selv så jeg vet ikke hva jeg snakker om jeg er bare nyskjerrig.

er det noen som noen gang har angret på at de fikk barn? jeg hører stadig folk som spøker bort og sier: hvis ikke sønnen min hører etter snart så gir jeg han til barnevernet, eller hvis ikke hun slutter å skrike nå så tar jeg på meg headsett og lar henne bare skrike til hun slutter osv osv.. jeg tenker at man er uendelig glad i barna sine uansett og har en spesiell kjærliget. men som sagt - er det noen som angrer på barna sine? eller på at de fikk barn i det hele tatt og kunne ønske de var ''fri'' til å gjøre det de vil

[krokodilla]

klart det er. men få inrømmer det. Det er tabu vettu.

[Nusseli]

Hade kanske ångrat att jag fick barn nær jag fick det (med lån, utan utbildning och ingen egen lægenhet) men eftersom jag har fått værldens bæsta barn som ALLTID ær glad och som gør mig lycklig så ångrar jag inte en sekund.

Hade han varit "ett jobbigt barn" (vilket egentligen ær førældrarnas fel enligt mig) så kanske jag hade ångrat? Vet inte. Har ibland førestællt mig hur det ær att inte ha ett barn som ær så glad som mitt. Tænk ett kolikkbarn, har ingen aning om hur det egentligen ær så jag kan førstå om det finns førældrar som ångrar ibland..?

Kanske mitt tålamod tar slut nær barnet blir en vild tonåring men då ær det ju "førsent" att sæga att man ångrar. Då kallas det nog før något annat istællet.

Om det finns førældrar som verkligen (innerst inne) ångrar så hoppas jag att de kontaktar familjekontoret eller barnvernet før att få hjælp. Finns sækert många olika anledningar till att man kan ångra men då finns det nog hjælp att få. En del blir ju deprimerade osv...

[Nusseli]

PS. Eftersom KG är en plats för missförståelser så vill jag bara understryka att jag älskar mitt barn och han är det bästa som har hänt mig och kommer ALLTID till att älska honom och finnas där för honom.

Det jag ville fram till är att jag kan förstå att det i verkligheten finns föräldrar som ångrar sig men det viktigaste är att de inte har för dåligt samvete för att kunna söka hjälp och stöd. Bara för att man inte klarar av/vill vara med sitt barn 100% av tiden så betyder inte det att man aldrig får se barnet igen. Bättre en nöjd förälder en liten del av tiden än en som inte alls är nöjd (det kan leda till så mycket farligt då).

[AnonymBruker]

Velger å skrive som anonym, da det er tabu å angre på barna sine.

Jeg angret veldig på barnet mitt det første halvåret. Hadde en vanskelig og misfornøyd baby som sov svært lite og isolerte meg fullstendig i hjemmet. Forholdet til samboeren min skrantet veldig, og jeg mistet respekten min for ham. Jeg gråt av utmattelse, likevel fikk jeg ikke hjelp med babyen fordi det tross alt var JEG som var i permisjon. Jeg ble sykemeldt og diagnostisert med fødselsdepresjon når barnet var nesten 7 måneder, og far måtte overta omsorgen i noen uker mens jeg sov, sov og sov. Dette er et år siden, og disse månedene er nesten slettet fra hukommelsen min. Men ekte kjærlighet følte jeg ikke for banret mitt før h*n ble ca 8 mnd og endelig ble som en normalt krevende unge. I dag elsker jeg barnet mitt over alt. Men jeg tror, som en over meg her sa, at de med enkle babyer har lettere for å elske sine barn og føle at livet er perfekt. De som får grinete, trassige unger som har lakenskrekk fra fødsel av opplever en HELT annen hverdag, det er sikkert og visst.

Anonym poster: 78f2211295e7087e4da9610a76bb08e6

[Gjest Gjest]

Har to nesten voksne barn. Hadde jeg fått velge om igjen så hadde jeg ikke fått barn. Jeg elsker de over alt på jord og ville ikke vært de foruten nå. De har gitt mange gleder men også mange bekymringer, og man slutter ikke å bekymre seg selv om de flytter ut.

I utgangspunktet så ønsket jeg meg ikke barn, og grunnen til det var at jeg hadde en veldig traumatisk opplevelse når jeg var liten og har alltid vært bekymret for at barna mine skulle oppleve noe liknende og vondt og har alltid passet ekstra godt på de.

Man tenker jo opp igjenom når de er "umulige" at det hadde vært deilig å være fri, men det er mest bekymringene for hva det skal bli av dem og om de klarer seg gjennom livet som har opptatt meg.