Bulimi

[AnonymBruker]

Noen andre som sliter med bulimi eller andre spsieforstyrrelser? Jeg er så lei av alt som har med mat og gjøre, kan vel si at jeg har et slags hat-elsk forhold til mat. Blir følelser for overveldnende så tyr jeg til mat som overlevelsesmekanisme, som min redning. Livet skal ikke kretse rundt mat. Dager skal ikke være fylt av runder med maten, spise og spy, sulting og overspising. Nei, for det er virkelig ikke noe liv. Deb drar meg lengre og lengre ned. Lurer på hvor mange "siste ganger" jeg har. Lovt meg selv gang på gang at idag, ja idag er det virkelig siste gang.

Jeg misunner alle som har et normalt forhold til mat. Dere er heldige! Jeg er såklart heldig på mange måter jeg også, men det er et realt helvete, denne spiseforstyrrelsen. Jeg unner ingen å leve slik. Den har tatt over livet mitt: studier, det sosial, økonomien.

Trengte bare å få dette ut!

[Evelyne]

Usch!! Jag hade anorexi i stort sett hela min tonår.. Jag var så jävla förbannad på alla som aldrig någonsin kunde förstå hur svårt det var att leva med en spiseforstyrrelse! Och jag var livrädd. Hela tiden. Jag ville så gärna vara normal, se mig själv i spegeln och tycka att jag var så smal som alla sa att jag var. Jag ville också kunna äta mat! Jag ville framför allt känna hunger, den försvann ganska snabbt och känner man ingen hunger blir det ju ännu svårare att äta..

Hur som helst så trodde jag aldrig att jag skulle komma ur det, det var så becksvart alltihop att allt jag tänkte på var hur skönt det skulle bli att hamna på sjukhus med sond så att jag slapp kämpa själv. Lämna över livet till någon annan liksom. Jag såg fram emot att bli rullstolsbunden och sängliggande för resten av mitt liv med tvångsmatning och sådant bara för att slippa ta ställning till det själv!

Men idag är jag frisk. Frisk som en nötkärna! Visst, jag har fortfarande ganska stora problem med min självbild och jag har väldigt svårt att acceptera att jag väger det jag väger, MEN jag låter inte det styra mitt liv längre. Jag är lycklig och lever ett normalt liv med en massa vänner, en underbar pojkvän, jobb och hela paketet som jag inte hade när jag var sjuk. Då hade jag ingenting, men demonen i huvudet sa att mat och vikt var allt. Att jag inte behövde något annat än att vara snuskigt smal för att vara lycklig..

Vägen till att bli frisk var fruktansvärt lång och jag hade aldrig klarat det på egen hand. Mamma tvingade mig till en läkare när jag var femton år. Jag hade ju redan varit bulimiker i flera år, det var först när jag slutade äta som det blev akut. Det enda jag tänkte på när jag fick en läkartid var att det var så himla fånigt. De snackade om anorexi och jag bara "Hallå, ser ni inte att jag är fet??? Ni kan ju inte säga att jag ska gå UPP i vikt när jag ser ut så här??". Det är tydligen en väldigt vanlig reaktion, men det visste jag ju inte då.

Jag vet inte hur många olika behandlingar jag har fått eller hur många terapeuter jag fått eller hur många gånger jag varit på väg att ge upp, men på något magiskt vis så klarade jag det. Jag klarade det. Det känns helt sjukt att tänka på det så här i efterhand, det var ju en helt annan värld! Den världen jag levde i då var kolsvart och jag tänkte bara på mat. Ibland hade jag en liten tanke på min kära familj, men det var väldigt sällan, tyvärr. Jag kunde inte tänka klart, hjärnan var ockuperad av anorexin och näringsbristen gjorde det ännu svårare att tänka ordentligt.

Hade jag inte fått den hjälpen jag fick så hade jag faktiskt inte suttit här idag och det är mest det jag vill säga med det här inlägget. Hur mörkt det än ser ut och hur fruktansvärt det än känns just nu så finns det hopp! Du måste bara se till att få hjälp. Erkännandet av sjukdomen är steg ett och det steget har du tagit. Då är det dags för nästa steg! Det är idag och inte imorgon som du måste ta tag i det. Det handlar om livet.

[pantora]

Skjønner din frustrasjon! Går du til noe behandling?

[AnonymBruker]

TS her

Går ikke til behandling for øyeblikket, men var i behandling i over et år. Gikk ikke i behandling bare for spsiseforstyrrelser, men også depresjon (slet på den tiden med anoreksi). I løpet av tiden jeg var i behandling eskalerte anoreksien over til overspising/bulimi (og i perioder spisevegring), turte ikke ta dette om med psykologen (med unntak en gang) ettersom jeg skammet meg sånn over det. Den ene gangen jeg fortalte det brukte jeg vel rundt 20 min bare på og si ordene og klarte ikke å se på ham når jeg sa det. Vet ikke om jeg fikk frem hvor mye bulimien plaget meg, men vi snakket ikke så ofte om akkurat det. Har lenge hatt lyst til å melde meg inn i IKS og evt. smtalegrupper der for å se om det kan være til noe hjelp, men skammen stopper meg. Tenker at jeg ikke er syk nok og at andre bare vil synes at jeg overdriver

Evelyne: Tusen takk for langt svar! Glad du har det bra nå

[pantora]

Vel, jeg anbefaler IKS på det varmeste!! Just do it!

[AnonymBruker]

Jeg sliter selv med det samme, så forstår deg godt. - Bare at jeg gikk fra å være bulimker til å spise altfor lite. Jeg tenker faenmeg på mat og alt godt hver eneste dag, men får dårlig samvittighet om jeg putter i meg en liten bit... gikk selv hos psykolog, men det hjalp ikke noe særlig. Hver dag, handler det om å innta minst mulig mat... faen, jeg blir sliten av det. Det råtner inni meg... noe inni meg dør hver eneste dag. Og ja, jeg sliter også med depresjon i tillegg.

[AnonymBruker]

Ja, det er et helvete. Men også et paradis, men det er jo ikke vi som tenker det er jo spiseforstyrrelsen som bestemmer alt, hele tiden, vært minutt, skal, skal ikke.

Jeg har verken sult eller metthetsfølelse igjen, men jeg tenker ikke på annet en mat, det sirkler rundt maten, alltid og jeg HATER det.

Jeg er innenfor bulimien, men ønsker sårt å bli anakoretisk, da blir alt bra, da blir jeg innlagt til slutt og får sonde og hjelp. Problemet er bare at jeg går til to behandlere allerede i dag, for mat og schizofreni, alle rundt meg støtter meg fult ut, godt gift, venner +++

hva mer kan jeg be om? Det er så godt som det kan bli, enda blir man så hjernevasket av det mat-monsteret. Og uansett hvor syk man blir vil det jo ikke bli bra nok, så hvorfor ikke da jobbe mot det FRISKE, jeg har troen på at man kan bli bra, ha et "verdig" liv.

Vi må bare ikke gi opp.

Oj, vet ikke hvor konstruktivt dette innlegget egentlig ble, jeg har bare skrevet utfra raseriet jeg kjenneer inni meg når jeg ser hvor mye en spiseforstyrrelse kan ødelegge. Jeg har selv hatt dette i 11 år og er mektig lei.

MEN JEG GIR ALDRI OPP! Jeg vil bli bra

[AnonymBruker]

Hei

Vil bare si at de følelsene du har av skam er veldig typisk for de med spiseforstyrrelser. Jeg hadde dette i over 20 år, gikk vel nesten 10 før jeg fikk hjelp. Følte jeg ikke var syk nok til å få det. Anbefaler deg og ta kontakt Interessegruppa for kvinner med spiseforstyrrelser. Hadde en periode selv hvor jeg gikk i selvhjelps gruppe hos de. Veldig bra. Jeg hadde bulimi. Det kan være en lang prosess og bli frisk og man kan bli veldig frustrert til tider. Gikk selv til flere psykologer før jeg kom til en psykriatisk sykepleier som virkelig hjalp meg og fikk meg til og se ting i litt annet lys. Det er nå ca 13 år siden jeg ble erklært "frisk" men har hatt noen tilbakeanfall. Men de har jeg taklet mye bedre enn da jeg var på det verste. Det er så deilig og ikke gå og spy flere ganger til dagen og være helt i kjelleren hele tia. Håper du som sagt tar kontakt med gruppa, de har lang erfaring du får helt sikker hjelp der.

[AnonymBruker]

Jeg sliter selv med det samme, så forstår deg godt. - Bare at jeg gikk fra å være bulimker til å spise altfor lite. Jeg tenker faenmeg på mat og alt godt hver eneste dag, men får dårlig samvittighet om jeg putter i meg en liten bit... gikk selv hos psykolog, men det hjalp ikke noe særlig. Hver dag, handler det om å innta minst mulig mat... faen, jeg blir sliten av det. Det råtner inni meg... noe inni meg dør hver eneste dag. Og ja, jeg sliter også med depresjon i tillegg.

Akkurat slik har jeg det også!

[Gjest Anonym]

Jeg har også det samme problemet! Gikk fra å ikke spise noe, til å overspise og så kaste opp. tenker bare på hva jeg skal spise dagen etter for at jeg skal klare å holde på det, men klarer aldri dette. Overspiser altid og ender opp med å kaste opp! Dette er så sykt slitsomt, er så lei! Vil bare klare å spise helt vanlig og ikke tenke på trening og mat! Kan ikke noen bare skru det av?

Unner alle som kan spise hva de vil uten å tenke over det!

[AnonymBruker]

Vet godt hvordan det er, har selv anoreksi og det er et helvete uten like. Jeg er blitt så farlig og ekkelt tynn at jeg ikke kan se meg selv i speilet lenger. Har bmi på 15 og likevel er jeg redd for at vekten skal gå noe annet enn nedover. Jeg tør rett og slett ikke spise. Har gått ned 32 kg på litt over et år, og frykten for å gå opp i vekt igjen er enorm. Jeg er bare 18 år, og altfor ung til å allerede ha ødelagt kroppen og forbrenningen. Jeg er livredd for å hva som kommer til å skje om jeg fortsetter på denne måten, men klarer likevel ikke snu det.

Anonymous poster hash: e1b35...ea0

[Gjest Akse]

Vet at mange med spiseforstyrrelser har hatt suksess med styrketrening. Man får et ganske annet forhold til mat når man driver med styrketrening. Hvis man lærer seg at kroppen trenger mye mat og næring for å vokse seg stor og sterk, kan det over tid hjelpe.

Jeg kan ikke sette meg inn i hvordan du har det, men hvis du leter litt på fitnessbloggen tror jeg du kan finne inspirasjon. Lykke til.