Dere som ikke vil ha flere barn-

[Gjest gurimalla]

Jag är säker.

Jag älskar mina barn, de är underbara. Jag älskade att gå gravid, det var inga större problem att föda, och de där första vakennätterna/månaderna går ju över... men

det räcker med de vi har.

De är friska och glada, och vi kan leva livet nu. Barnen är 4 och 7, vi har ett hus som behöver byggas om i fall vi ska bli fler, vi har i stort sett ingen familj inom 50 mils resväg vilket gör att vi är ganska "ensamma" om att ta hand om våra barn. Det finns inga tanter, onkler eller besteföräldrar de kan övernatta hos en natt ibland.

Jag vill kunna ta hand om MIG, om mitt HEM, om de BARN jag har och den MAKE jag har. Samtidigt som jag är i fullt jobb med en karriär som tar energi.

Jag tror inte att ekvationen går ihop om vi skulle stanna upp och börja om igen.

Nu vill jag leva livet med min familj, uppleva saker tillsammans, lära dem saker, och fortsätta vidare i livet. En ny baby skulle återställa tiden mycket.

Sen tror jag inte att min man klarar av fler nätter med dålig sömn eller ytterligare tid hemma och ta hand om små barn.

Jag blickar framåt mot de upplevelser barnen blir stora nog att göra nu, och tid som jag kan få tillsammans med bara maken allt eftersom de blir mer och mer självständiga.

Det er helt meg og våre vurderinger! (bortsett fra alder på barna, og at vi har familie i nærheten).

[Gjest Sobril]

Jeg planla aldri å bli gravid og har aldri hatt et brennende ønske om barn. Med eks-eksen så begynte riktignok klokken å tikke fordi vi ble gravide - men det endte i spontanabort. Da ble jeg nærmest litt desperat, fordi det hele var så sørgelig en periode.

Etterhvert trodde jeg ikke at jeg kunne få barn, det skjedde aldri noe, og gynekologen mente egglederne mine var tette. Da slo jeg også fra meg tanken.

Så ble jeg sammen med eksen og fikk vite at jeg var gravid samme dagen som jeg skulle til utredning for evt infertilitet.

Den vakre snuppa kom til verden, og nå er det stopp. Jeg elsker henne over alt på jord, men bekymrer meg (som de fleste andre) også veldig mye over fremtiden og jentungen. Jeg er veldig fornøyd med barnet jeg har, og hun har også en storebror som eksen har fra tidligere forhold.

Dessuten er det ikke lenge til jeg blir 40, så da har jeg slått tanken helt fra meg. Hadde jeg dog blitt gravid ved et uhell så tror jeg ikke at jeg hadde klart å ta abort. Det bor en bitte-liten abortmotstander i meg kjenner jeg.

[la Flaca]

Den vakre snuppa kom til verden, og nå er det stopp. Jeg elsker henne over alt på jord, men bekymrer meg (som de fleste andre) også veldig mye over fremtiden og jentungen.

Ja, sånn tenker jeg også i utgangspunktet. Har jo allerede to friske barn, og oddsen for at noe skal gå galt øker også med alderen. Dessuten har jeg astma og allergi, og ifølge legene er det et mirakel at begge barna er blottet for slike plager. Kommer det én til så skal det litt til at vi er like heldige tenker jeg.

Tror jeg er på rett vei nå. Da jeg hentet ygste i barnehagen i dag passet jeg på å legge ekstra godt merke til alle skrikerungene på småbarnsavdelingen, merket akutt bedring!

[Sugerøret]

I know. Men så snudde det... Snur sikkert tilbake igjen snart også.

her er vi så sikre at strenger har blitt kuttet og sydd i feil retning

[SummerJoy]

Jeg har grusomme svangerskap, med hyperemesis og bekkenløsning fra helvete, og i siste (og andre) svangerskap gjentok jeg igjen og igjen mellom spyingen og vondtene at dette var andre og siste gang og aldri mer. På slutten gledet jeg meg sånn til å få ungen ut og vite at jeg aldri mer skulle gå gravid.

Men så kom babyen da. Og det var så fantastisk. Syns det er en magisk følelse å få en liten en og jeg klarer ikke helt å innse at jeg aldri skal oppleve akkurat det flere ganger..

Men jeg bør virkelig ikke gå igjennom flere svangerskap verken med tanke på de barna jeg har, mannen, forholdet vårt, helsa mi osv..

Men om jeg hadde hatt strålende svangerskap hadde jeg definitivt ønsket en tredje......

Men jeg tenker vi stopper her På to fantastiske små

[la Flaca]

Men om jeg hadde hatt strålende svangerskap hadde jeg definitivt ønsket en tredje......

Hrmf, ja her gikk alt på skinner. Men nå er det jo så lenge siden jeg har født at jeg sikkert er å rekne som førstegangsfødende igjen, og kan ende opp med 4 døgn åpningsrier og keisersnitt på toppen. Og ikke minst 30 kg overvekt, er jo utgammel nå... Endret 8. februar 2011 av la Flaca

[AnonymBruker]

Definitivt, ingen flere barn på meg. I en alder av 31 anser jeg meg selv for gammel til det babystyret en gang til.

Guttene mine er 9 og 10 år og har spesielle behov i tillegg til allergier og astma, så takk men nei takk.

Jeg skal faktisk klare å ta vare på de to jeg har og så er det risikoen da. Nå har jeg allerede 2barn med spesielle behov, hva kan det være med neste????

Men tilbakefall har man hver gang venninner eller kolleger eller familie får et nurk. Men da er det bare å tenke på 8 år med nattevåk så gir det seg fort.

I tillegg kommer jeg fra en storfamilie ( mine, dine, våre og lånte barn). Mellom eldste og yngste er det altså 21 år, og det er ikke aktuelt for meg å ha nevneverdig aldersforskjell mellom ungene.

[AnonymBruker]

Her er det definitivt slutt, men jeg er nå snart 41 og har 4 barn. To voksne og to ungdommer, så tanken på å starte på nytt får meg til å grøsse.

Men jeg vet med meg selv at hadde jeg blitt gravid igjen den gang jeg fremdeles var frisk, hadde jeg ikke klart å ta abort, selv om jeg alltid har sagt at 4 stykker holder.

[Ta Meg Vekk]

Er sikker ja!

Har egentlig vært sikker siden den yngste ble født, og kjenner jeg blir sikrere og sikrere. Nå er jentene 10 og 7 år, og jeg kjenner jeg overhodet ikke har lyst på noen flere barn. Det er såååå deilig at barna mine er blitt store, selvhjulpne og i det hele tatt. Tanken på å gå tilbake i utvikling er helt fjern og latterlig. Så fjern at jeg hadde vurdert abort dersom forholdene for det lå til rette.

Jeg er overbevist: jeg skal sterilisere meg!

[Furstina]

Det som slår mig när jag läser inläggen är framför allt önskan om att leva här och nu, med energi och glädje.

Visst är det härligt med en baby (även när bröstvårtorna blöder och man går vaken och vaggar mitt i natten). Visst är det härligt att se första leendet, de första stegen och få pyssla om.

Men det är också härligt att höra att barnen växer och lär sig nya saker, att sonen som fått med sig några halstabletter till skolan då han hostade, hörde hur läraren hostade och självmant bjöd henne på en halstablett av omsorg. Det värmer.

Att se dem visa upp färdigheter i idrott och på skolan - det glädjer det också.

Jag tänker också att om det var jobbigt med en 3½ årig och en 6 månaders... hur skulle det inte bli att ha en 13 och en 16 åring samtidigt som man har en baby? Inte alla 16 åringar är helt skötsamma.

Jag har en bekant som har sånt mellanrum mellan barnen att småbarnen vaknade 5.30-6 på helgen och tonåringarna kom hem kl 1 på natten om hon hade tur... och om de inte ville bli hämtade. Det var tydligen slitsamt...

[Furstina]

Jag berättade för maken vad jag skrivit... och han sa: Det är precis så jag känner också.

Sen började vi prata om barnsäkring av trappor, saker som inte ska pillas på, jord och blommor som inte ska ätas i trädgården och så vidare...

så säger han:

"Men vad duktiga vi är som ändå har två!"

[Sulosi]

Har absolutt ingen planer og heller ingen mann å få flere barn med men,- jeg kjenner suget så om uhellet skjer en gang (og mannen er bra) så er det hjertelig velkomment.

[Wildrose]

Jeg angrer ikke på beslutningen min. Innimellom kan jeg kjenne at det hadde vært kos med et barn til, spes. når venninner/familie får det. Tror det er helt normalt. Men jeg vuderte det å ikke få flere barn veldig nøye og over lang tid, og er sikker på at det var en riktig beslutning for meg.

[Gjest Gjest]

Her er det definitivt slutt, men jeg er nå snart 41 og har 4 barn. To voksne og to ungdommer, så tanken på å starte på nytt får meg til å grøsse.

Men jeg vet med meg selv at hadde jeg blitt gravid igjen den gang jeg fremdeles var frisk, hadde jeg ikke klart å ta abort, selv om jeg alltid har sagt at 4 stykker holder.

Vi er i nokså samme situasjon, har tre barn hvor den yngste er 15 år. Var gravid i fjor, og var akkurat i gang med den vanskelige vurderingen: ta abort eller ikke? Tenåringene, spesielt den yngste, går ofte og maser på småsøsken. Jeg kjenner ingen plass at jeg kan tenke å starte på nytt, og er nå blitt 43 år. Iallefall, jeg slapp å ta stilling, spontanaborterte, og følte en utrolig lettelse! Skal heller vente på barnebarn, og være en ung og sprek en sådann. :gjeiper:

[AnonymBruker]

Jag tänker också att om det var jobbigt med en 3½ årig och en 6 månaders... hur skulle det inte bli att ha en 13 och en 16 åring samtidigt som man har en baby? Inte alla 16 åringar är helt skötsamma.

Jag har en bekant som har sånt mellanrum mellan barnen att småbarnen vaknade 5.30-6 på helgen och tonåringarna kom hem kl 1 på natten om hon hade tur... och om de inte ville bli hämtade. Det var tydligen slitsamt...

De tankene har jeg også hatt.

Jeg har to i tenårene og en på 11, og har vært ferdig siden den minste ble født. Faktisk så ferdig at jeg har bedt mannen kjøre med direkte på sykehuset for abort om det skal skje uhell. Jeg har hatt 3 fine enkle svangerskap og ingen spesielle behov på noen av ungene, men det krever sin mann og kvinne å ha barn. Og i min villeste fantasi innbildte jeg meg at det skulle bli enklere å få store barn.

Jo da mye er enklere, men mye er også vanskeligere. Og med en tenåring i den verste opprørsalderen så er jeg sjeleglad for at det ikke er en smårolling som krever sitt, for det hadde jeg ikke orket med. Kan jo nevne det at jeg er alene med dem annenhver uke, og det kan være tøft.

[Sugerøret]

Hrmf, ja her gikk alt på skinner. Men nå er det jo så lenge siden jeg har født at jeg sikkert er å rekne som førstegangsfødende igjen, og kan ende opp med 4 døgn åpningsrier og keisersnitt på toppen. Og ikke minst 30 kg overvekt, er jo utgammel nå...

næmmen det du quota har ikke jeg sagt! hahah *rister VELDIG på hode*

Rart ,må være forumet som har hikke?