Spiseforstyrrelser

[Gjest AnonymBruker]

Hei.

Har en datter på 17 år som den siste måneden har vist klare tegn på det jeg vil kalle spiseforstyrrelser. Hun spiser stort sett ikke mer enn maks 600 kalorier daglig, og det hun får i seg består stort sett av knekkebrød, magerkesam med bær, grønn te, grønnsaksuppe og en sjelden gang Fun Light saft. Hun drikker ellers stort sett bare vann, og holder seg unna alt av søtsaker.

Den siste måneden har hun blitt betraktelig mye tynnere og jeg har funnet ut at hun har gått fra å ha en BMI på 22 til en BMI på 19, på denne korte tiden.

Har prøvd å snakke med henne, og hun innrømmer at hun holder seg unna all mat med unødvendig mye kalorier, men nekter for at hun har et spiseproblem. Har også prøvd med barne og ungdoms psykolog, men virker ikke som det er mulig å "nå inn" til henne når det gjelder spisingen.

Hun har allerede nå begynt å få smerter i muskler og ledd, og orker svært lite. Virker også som hun er nær ved å muligens få forstoppelse.

Synes det er svært vanskelig som forelder å "tvinge" i henne mat, ettersom hun uansett nekter å spise og bare blir sur så fort jeg nevner det.

Lurer på om noen vet hvor lang tid det evt tar før dette blir et så stort problem at leger må gripe inn og at hun evt må legges inn?

Tenker jo at jo tidligere noen griper inn, jo bedre. Men virker som det er umulig å få henne til å spise om en nærmest ikke presser i henne mat.

Noen tips?

[Ego]

Om hun bare er 17 så skal vel du kunne ordne med legetime for henne? Deretter burde hennes fastlege kunne fastgjøre om noe skal gjøres videre. Pga hennes alder er du som ansvarlig pårørende istand til å ta imot behandling på hennes vegne. Tror jeg da...

Huff, jeg er ikke til mye hjelp, men følte for å svare deg likevel. Håper du får noen bedre svar, og at du finner en løsning etter hvert!!

[Auri]

Det kan godt hende at hun selv ikke innser hvor lite hun faktisk spiser, at hun ikke er klar over at hun er på god vei til å utvikle en spiseforstyrrelse. Presset på jenter i den alderen er helt ekstremt på det kroppslige og kunnskapen om riktig ernæring er ekstremt mangelfull. Synes det er kjempefint å se at du følger med og bryr deg, og håper det går bra med datteren din!

[Gjest AnonymBruker]

Om hun bare er 17 så skal vel du kunne ordne med legetime for henne? Deretter burde hennes fastlege kunne fastgjøre om noe skal gjøres videre. Pga hennes alder er du som ansvarlig pårørende istand til å ta imot behandling på hennes vegne. Tror jeg da...

Huff, jeg er ikke til mye hjelp, men følte for å svare deg likevel. Håper du får noen bedre svar, og at du finner en løsning etter hvert!!

Dessverre har legene taushetsplikt etter fylte 16, med mer eller mindre det er svært alvorlig eller hun ønsker at jeg som forelder skal bli informert. Dessuten er jeg redd for hvor alvorlig legene vil ta det siden det bare har gått en måned og BMI'en hennes fortsatt er innenfor normalen. Noen som vet hvor mange kg hun vil gå ned på en uke hvis hun fortsetter å holde seg under 600 kalorier om dagen?

[LetThemEatCake]

Jag insjuknade i svår anorexi på bara ett par månader. Det dröjde dock många, många månader på behandlingshem innan jag själv fattade att jag var sjuk. Jag trodde verkligen att jag var fet och tyckte att de var löjliga som ville lägga in mig.

Det är allvarliga problem, det här. Och det går läskigt fort. Det är jättebra att du ser det! Jag skulle genast tvinga med henne till en läkare.

Mamma tog mig till vår husläkare först (jag ville naturligtvis inte alls, och protesterade allt jag kunde, men följde med ändå. Så var beredd på protester och ge inte vika!). Där hade de inte mycket att säga, så mamma fick återigen ta saken i egna händer. Hon ringde runt till olika kliniker i flera veckor innan hon fick tid hos en läkare som ville ta emot mig och mina problem. Därefter gick allt jättefort från det att jag var där första gången tills det att jag påbörjade en riktig behandling. Jag har gått igenom cirka 6 olika behandlingar och är idag frisk.

Ju snabbare man gör någonting, desto större är chansen att bli helt frisk. Det handlar om dagar inte om år. Och jag är JÄTTEGLAD att du ser förändringen. Många föräldrar väljer att blunda, och det är ofta då det går illa. Så stå på dig! Din dotter kommer garanterat att protestera, det ingår i sjukdomsbilden, och att ge vika för protesterna är detsamma som att säga att hennes beteende är helt okej.

Hon behöver struktur och förmodligen ett schema över vad och när hon ska äta. Hon behöver professionell hjälp, men även ditt stöd. Eftersom att hon fortfarande är under 18 så är hon förmodligen fortfarande ganska beroende av dig och du kommer förmodligen att få ta mycket del av behandlingen. Föräldrar kan göra jättemycket! Oftast blir det så att läkarna säger till föräldrarna hur de ska hantera situationen på hemmaplan och på så vis spelar föräldrarna en mycket central del i tillfrisknandet. Jag skulle inte ha levt idag om det inte vore för min mamma till exempel.

Din dotter har tur som har dig!