når en mor sier fra seg hovedomsorgen for barna...

[Gjest Villemoa]

...fordi hun selv er for psykisk syk, og egentlig har nok med seg selv. har noen vært borti det? noen som vil dele erfaringer og historier, vær så snill?

[Gjest O___o]

Jeg har erfaring med de tilfellene hvor mor mangler selvinnsikt nok til å vite at barna ville hatt det bedre et annet sted.

Hvis dette gjelder deg selv og dine egne barn, synes jeg du er kjempe tøff som setter barnas behov først og har selvinnsikt nok til å vite at du trenger hjelp.

Jeg synes du skal ta kontakt med barnas far og Barneverntjenesten i din kommune. De vil helt klart kunne hjelpe deg

[xinnia]

Har ei venninne som gjorde det. Hun lot far ha full omsorg for barna også hadde hun samvær annenhver helg eller etter avtale.

Dette gjorde at hun kunne bruke tiden fult ut til å bli fortere frisk, og nå har de delt omsorg og barna er hos foreldrene 50/50. ( de bor begge i samme nabolag slik at barna fritt kan gå i mellom de) Foreldrene har ett supert samarbeid og er selv om de er skil, supre venner. DE har ikke blandet inn BV, men fixet dette selv.'

Når en mor egner å se hva som er til det beste for barna på en slik måte, da er hun en super mamma i mine øyne.

For klart- det beste for barna er jo å ha en frisk mamma:-)

[AnonymBruker]

Mamman min gjorde det da jeg var 2,5 år. Jeg har bodd hos pappa hele livet. Ser ingen problemer med det og er glad hun gjorde det. Jeg har likevel hatt trygge omsorgspersoner bak meg hele tiden. Synes det er tøft å gjøre det. Vi har liten kontakt i dag, men hun flyttet langt unna så det har bare blitt sånn. Savner ikke noe nå.

Anonym poster: 1d4aaddfc0f617affeae82f13abdaef5

[lykkelige.meg]

Har ingen erfaringer, men jeg må si at jeg beundrer en mamma som er så sterk at hun klarer å innrømme at hun ikke er kompetent til å ta seg av ungene.

Og jeg tror at det vil være lettere å få igjen omsorgen når man er frisk dersom man selv har tatt kontakt med barnevernet istedet for at de har vært nødt å gå inn i hjemmet å hente ut barna fordi de ikke har det godt.

Alle ære til de mødre (og fedre) som selv ser at de trenger hjelp, uansett hva som er årsaken til at de trenger det. Det vitner (i mine øyne) om foreldre som bryr seg kjempe masse om ungenes beste, og som faktisk er tøff nok til å ikke bry seg om hva verden rundt dem vil mene

[Furstina]

Jag har en kompis vars ex-fru sa i från sig omsorgen av deras gemensamma dotter. Hon var mer intresserad i att sitta på puben och dricka öl än att ta vara på hem och barn. Trist för alla parter. Pappa och dotter flyttade hem till Stockholm igen efter att ha bott 1-2 timmar bort.

Mamman var i flera år inte ens intresserad i vad som skedde med dottern, och ringde inte när hon lovat. Så fungerar alkoholism. Jag vet att dottern var ledsen i många år för att "mamma vill inte ha mig", speciellt i sårande blev det i dotterns ögon eftersom hennes halvbror fortfarande fick bo med mamma. (mamma enda vårdare).

Klart var Pappan också bitter ett tag, ekonomiska bekymmer efter skilsmässan och i alkoholismens spår. Han ägnade några år att komma på fötter igen och på att bygga upp sitt liv på nytt i alla aspekter.

I dag har mamman ordnat till sitt liv, flyttat, fått ny man och nytt barn, har inte samma alkoholproblem och tar också gärna emot besök av sin dotter.

Dottern är i dag tonåring och mår till synes bra. Hon har haft mycket nära kontakt med sin farmor (där de också bodde efter separationen), och närhet till oldemor/oldefar, onkel/tante med söskenbarn. De har varit en nära familj som har stöttat.

Jag tror familjens stöd har varit väldigt viktigt.

Och pappans uppmundranden och försök till kontakt när det har gått. Att inte för alltid förkasta mamman, utan att faktiskt ge henne nya chanser och sedan hantera besvikelserna som kom de första åren

[Far til 2]

Min mor "sa fra seg hovedomsorgen" på en måte allerede ved bruddet da hun ga oss barna mulighet til å selv velge hvor vi ville bo og hvor mye tid vi ville benytte hos hver av våre foreldre. Men hun var ikke syk på noen måte (selv om hennes venner snakket stygt om hennes valg og mente hun var blitt syk).

Dette tilbudet har vi barna alltid fortalt henne etterhvert som vi ble eldre hvor glad vi var for, og vår respekt for vår mor ble en periode nesten for stor pga dette.

Hennes valg gikk veldig bra og både min søster og jeg valgte 50/50 og har senere praktisert 50/50 for våre egne barn (ihvertfall den siste tiden).

Jeg synes det er flott å si fra seg hovedomsorgen uansett sykdom eller ikke, om det kan bli sett på som barnets beste. Det er stadig flere mødre som overlater hovedomsorgen til pappan, og det er ikke fordi de er syke, men sannsynligvis fordi de er friske nok til å se at barna faktisk kan ha det like bra eller bedre hos pappan. Dessuten åpner det for dialog på et senere tidspunkt slik at barna kan flytte tilbake om de vil det. Forhåpentligvis er ikke foreldre (i dette tilfellet far) så egoistiske idag at de nekter barna å flytte mellom foreldrene om de ønsker det.