Optimist eller pessiminst?

[LetThemEatCake]

Men kan man velge om man er optimist eller pessimist, eller er det en medfødt egenskap?

Bare lurer, for jeg ser at enkelte evner å være optimister, nesten uansett hvilken motstand de møter i livet, mens andre er grunnleggende pessimister, og evner ikke se noe positivt i noe.

Man kan absolut välja! Det handlar bara om vilja och träning! Men det är som med allt annat i livet, man väljer själv hur man tolkar saker och ting. Jag har tränat otroligt mycket bara det senaste året på att tänka positivt (jag har varit djupt deprimerad och sjuk) och aktivt stoppat mig själv när jag tänkt negativa tankar. Idag har folk svårt att tro att jag kan bli ilsken eller lei meg, haha. Bestäm dig bara för att se saker från den ljusa sidan så går det bra till slut!

T.ex. Du sitter på bussen och det sitter en kille och pratar i mobiltelefon bredvid dig. Han pratar jättehögt och du har lite ont i huvudet. Du vill jättegärna att han sätter sig någon annatstans eller slutar prata i telefon, men för att göra det måste du ställa till med en scen.. Det enda du kan förändra på i den situationen är egentligen bara din inställning till killen. Bestämmer du dig för att det inte stör dig så stör det dig inte till slut! Koppla bort honom och räkna stolpar utanför fönstret, eller sätt på lite bra musik. Alternativt kan du ju lyssna på det han säger och le åt det. Men det hjälper ingen att vara negativ!

[SmallTalk]

Jeg er begge deler. Jeg er pessimistisk på noen områder i livet, optimistisk på andre områder, men i hovedsak så er jeg realist.

[Gjest imli]

jeg tror også det er en blanding, men jeg er veldig uenig i at det blir lett å være pessimist om man har mange dårlige opplevelser og erfaringer.

Noen av de mest optimistiske jeg vet om, har vært gjennom større helvete en jeg tror de fleste klarer å forstå engang, mens noen av de største pessimistene jeg vet om, IKKE har hatt liknende traumer eller problemer.

Selv har jeg fått med meg noen opplevelser og erfaringer jeg ikke unner min værste fiende engang, men jeg ville på en måte ikke vært dem foruten heller, fordi de har skapt meg slik jeg er, ergo er det ikke vits i å bli negativ pga det. Så her igjen tror jeg kanskje den medfødte delen av det kommer inn? Er man født optimistisk, så kan faktisk vanskelige opplevelser forsterke optimismen, mens er man født mer pessimistisk så dytter det det kanskje enda mer den veien? litt sånn "hva var det jeg sa???"

Ser poenget ditt. Eg har og hatt opplevingar eg ikkje unnar nokon, men samtidig ville eg ikkje vore dei forutan. Sjølv om eg vel har tendens til å bruke desse opplevingane som "bevis" på at eg alltid er uheldig, og vere negativ for å beskytte meg sjølv.

Kanskje det berre er medfødt? For øvrig skapar ein ofte ein ond sirkel ved å vere nagativ, så det er viktig å kunne bryte utav det.

Eg er vel mest pessimist når det kjem til følelsesmessige/psykiske ting, men evig optimist når det gjeld praktiske ting. Spør du meg om eg greier å bygge eit hus åleine, ville eg nesten svart ja

Kanskje fordi eg har opplevd skuffelser og vonde opplevingar i relasjonar til mennesker og sosial omgang, men alltid har opplevd mestring gjennom praktisk arbeid?

[K.B.E]

Det varierer. Av til til blir jeg veldig pessimistisk. Mens andre ganger er jeg optimist, og blir nesten litt for optimistisk.

[aline]

Eg er vel mest pessimist når det kjem til følelsesmessige/psykiske ting, men evig optimist når det gjeld praktiske ting. Spør du meg om eg greier å bygge eit hus åleine, ville eg nesten svart ja

Kanskje fordi eg har opplevd skuffelser og vonde opplevingar i relasjonar til mennesker og sosial omgang, men alltid har opplevd mestring gjennom praktisk arbeid?

Jeg kan vel si jeg har opplevd ett par skuffelser og vonde ting i relasjoner til mennesker jeg og, og det setter helt klart spor i meg og hvem jeg er/hva jeg trenger, men ikke pokker om jeg har tenkt å la det stoppe meg fra å håpe på bedre tider.

å bygge et hus alene derimot.. hehehehe.... aldri i verden om jeg hadde forsøkt å få noen til å tru jeg klarte det. Ikke for å være pessimist, men DET er snakk om å være realist.

[Aricia]

Jeg er generelt sett skeptisk til sånne binære opposisjoner og det å plassere seg i den ene eller andre båsen. Men hvis jeg nå engang skal gjøre det, så er jeg pessimist.

Og så vil jeg legge til at det å være optimistisk på andres vegne, som en del nevner at dere er, faktisk kan oppleves som ganske krenkende og overkjørende om det skjer på et sviktende grunnlag. Dvs det å bli møtt av et kvitrende "Det går nok bra, det er jeg sikker på!" fra en som ikke har evnet eller gitt seg tid til å hverken høre eller se hva man evt sliter med, det er ikke særlig oppmuntrende. Slik optimisme på andres vegne kan oppleves som at den andre fornekter realitetene i det en sliter med, og kort og godt underkjenner ens egne erfaringer og følelser omkring eget liv.

Så alt med måte - det viktige er uansett utgangspunkt å ha respekt for at ulike individer har ulike måter å takle livets kriser på.

[AnonymBruker]

Man kan absolut välja! Det handlar bara om vilja och träning! Men det är som med allt annat i livet, man väljer själv hur man tolkar saker och ting. Jag har tränat otroligt mycket bara det senaste året på att tänka positivt (jag har varit djupt deprimerad och sjuk) och aktivt stoppat mig själv när jag tänkt negativa tankar. Idag har folk svårt att tro att jag kan bli ilsken eller lei meg, haha. Bestäm dig bara för att se saker från den ljusa sidan så går det bra till slut!

T.ex. Du sitter på bussen och det sitter en kille och pratar i mobiltelefon bredvid dig. Han pratar jättehögt och du har lite ont i huvudet. Du vill jättegärna att han sätter sig någon annatstans eller slutar prata i telefon, men för att göra det måste du ställa till med en scen.. Det enda du kan förändra på i den situationen är egentligen bara din inställning till killen. Bestämmer du dig för att det inte stör dig så stör det dig inte till slut! Koppla bort honom och räkna stolpar utanför fönstret, eller sätt på lite bra musik. Alternativt kan du ju lyssna på det han säger och le åt det. Men det hjälper ingen att vara negativ!

I situasjonen du beskriver her er det lett å være optimist. Når folk står frem og tør si de er pessimister er det nok litt mer alvolige ting som ligger bak. Hva med dette tenkte tilfellet:

Du har vært arbeidsledig 3 mnd, søkt på mange stillinger og får ikke napp, samtidig vil mannen din skilles og siden det er hans hus må du finne et nytt sted å bo. De få vennene du har har lite tid til overs pga at de har mann og barn, så når du prøver å få de med på noe for å få snakket ut litt eller koble av med litt morro blir du avvist. På hvilken måte ville en optimist snudd denne situasjonen til noe positivt? Jeg spør av nysgjerrighet og fordi jeg trenger tips.

[LetThemEatCake]

I situasjonen du beskriver her er det lett å være optimist. Når folk står frem og tør si de er pessimister er det nok litt mer alvolige ting som ligger bak. Hva med dette tenkte tilfellet:

Du har vært arbeidsledig 3 mnd, søkt på mange stillinger og får ikke napp, samtidig vil mannen din skilles og siden det er hans hus må du finne et nytt sted å bo. De få vennene du har har lite tid til overs pga at de har mann og barn, så når du prøver å få de med på noe for å få snakket ut litt eller koble av med litt morro blir du avvist. På hvilken måte ville en optimist snudd denne situasjonen til noe positivt? Jeg spør av nysgjerrighet og fordi jeg trenger tips.

Då funkar repliken "det kan ju ändå inte bli värre" bra. Se det som en chans att börja göra det du verkligen vill! Du är ju inte längre beroende av mannen eller jobbet. Du skulle kunna ge dig ut i världen och resa, eller varför inte börja plugga igen? Börja gå en helgkurs under tiden för att skingra tankarna, där kan du även träffa fler vänner som har lika mycket tid som du.

Det här är ett utmärkt tillfälle att börja om på nytt! Tänker jag i alla fall. Du blir fri från allt du varit bunden till förut och det är bara att börja ditt nya liv. Lägg om kosten, börja träna (skaffa en träningspartner via nätet kanske!) och se till att ha minst en aktivitet varje dag. Då går tiden fortare än du tror.

[aline]

"Det går nok bra, det er jeg sikker på!"

for noen så kan dette rett og slett komme fordi det er det man selv ville blitt møtt med, om man fikk velge, i en vanskelig situasjon.

Når jeg har det tøft, forventer jeg ikke at andre skal gjøre det lettere ved å sette seg inn i problemene mine, det er godt å kunne snakke selvsagt, men ikke noe jeg må. Men om noen av mine kjære ser jeg sliter, så trenger jeg mest av alt en god, varm klem og ett "DEt går bra, dette klarer du!!"

Jeg har alltid savnet akkurat det, jeg vet jo at jeg må fikse det, og jeg vet jeg må fikse det selv, go jeg vet det vil bli vanskelig, men bare den klemmen og det "det går bra!"... DET er det som jeg ønsker meg. så overfladisk, men likevel. Så det er ikke sikkert dette kommer fordi folk ikke lytter eller ikke forstår alvoret, men fordi noen av oss faktisk setter pris på den typen kommentar, og er mot andre som vi ønsker andre skal være mot oss.

Du har vært arbeidsledig 3 mnd, søkt på mange stillinger og får ikke napp, samtidig vil mannen din skilles og siden det er hans hus må du finne et nytt sted å bo. De få vennene du har har lite tid til overs pga at de har mann og barn, så når du prøver å få de med på noe for å få snakket ut litt eller koble av med litt morro blir du avvist. På hvilken måte ville en optimist snudd denne situasjonen til noe positivt? Jeg spør av nysgjerrighet og fordi jeg trenger tips.

Det å være optimistisk trenger ikke bety at man går rundt og sprudler seg gjennom alle vanskelige situasjoner, eller at man klarer å se det positive i vanskelighetene mens man er midt oppi di.

Som optimist har jeg likevel grått mange tårer, jeg har vært fortvilet og trist, sint og sur. Det å være optimist betyr ikke at man ikke føler de samme følelsene som alle andre gjør.

Har ikke vært i din nevnte situasjon, men har bodd på andre siden av landet for alle mine nære og kjære, med en alkoholisert, psykisk syk samboer som drakk opp alle pengene sine, festet høyt til tidlig morgen, seriøst drømte om å drepe meg mens jeg sov, og gjorde sitt beste for å psyke ut meg også så han ikke skulle være alene om det. Og han klarte å psyke meg ut, altså til tross for at jeg er optimist. Det var beintøft mens jeg var oppi det, og jeg er ganske glad jeg er den ejg er, slik at jeg faktisk fremdeles lever og er her. Jeg glitret ikke og strålte optimisme mens det pågikk, men jeg jobbet livskiten av meg for å komme meg igjennom det, og prøvde å holde fokus på at det VAR en utvei, det VILLE bli bedre. Av og til måtte jeg bare sette hodet mot motgangen og gå på! Ett skritt av gangen, og beholde tillitten til at ved å gå ett skritt av gangen, ville jeg bevege meg fremover og på ett tidspunkt ut av det vonde.

I ETTERTID derimot, har jeg sett hva jeg har fått med meg av erfaringen, og den har gitt meg mye både godt og vondt, mye som fremdeles gjør at jeg sliter, men også mye som gjør at jeg takler vanskeligheter mye bedre idag en jeg gjorde da. Jeg har sett styrker i meg selv jeg ikke var klar over før ham, jeg har sett verdier i livet som jeg før tok for gitt. Det å overleve i seg selv... har gitt meg ett annet syn på livet mitt. Jeg vet ikke hvor lenge jeg kommer til å leve, livet har vist at det ikke er en selvfølge å få våkne hver morgen! (jeg lå med kniv under puta for å håpe på å rekke å reagere dersom han en dag gjorde noe med sine fantasier, og jeg vet med sikkerhet, noe han også har bekreftet, at han sto i døra til soverommet og så på meg mens jeg sov, og lurte på hvordan det ville være å kvele meg mens jeg sov!)

Var det noe som helst positivt i den situasjonen? Nei!

har det kommet noe positivt ut av den i ettertid? Ja!

Og mens det hele pågikk, var det egentlig ikke rom til å være verken veldig optimistisk eller veldig pessimistisk, det eneste det var rom for var å komme seg igjennom og håpe at DET gikk. Som i sett hodet foran og ta ett skritt av gangen, bare gjøre, ikke tenke.

[Gjest imli]

Viss eg har det vanskeleg, vil eg i alle fall heller høyre "dette greier du!" enn "dette greier du ikkje", eg veit ikkje me dere andre...

[Aricia]

Aline og imli: Dere tar en liten bit av innlegget mitt ut av konteksten og fjerner premissene jeg la til grunn, og da blir det jo ikke det samme.

Jeg forsøkte å understreke at jeg snakket om overflatiske oppmuntringer i samtaler der den som ytrer dette mer forsøker å rømme fra det håpløse i en situasjon enn å faktisk gi konstruktive innspill til den som er midt oppe i den.

Og selvfølgelig sier man aldri til noen som har problemer at dette greier du aldri. Jeg skrev da vitterlig også tilslutt at det viktigste etter mitt syn er å forsøke å respektere at forskjellige individer har forskjellige måter å takle kriser på.

[AnonymBruker]

Då funkar repliken "det kan ju ändå inte bli värre" bra. Se det som en chans att börja göra det du verkligen vill! Du är ju inte längre beroende av mannen eller jobbet. Du skulle kunna ge dig ut i världen och resa, eller varför inte börja plugga igen? Börja gå en helgkurs under tiden för att skingra tankarna, där kan du även träffa fler vänner som har lika mycket tid som du.

Det här är ett utmärkt tillfälle att börja om på nytt! Tänker jag i alla fall. Du blir fri från allt du varit bunden till förut och det är bara att börja ditt nya liv. Lägg om kosten, börja träna (skaffa en träningspartner via nätet kanske!) och se till att ha minst en aktivitet varje dag. Då går tiden fortare än du tror.

Situasjonen var tiltenkt og ikke min reelle situasjon. Saken er at jeg føler at jeg alltid er i en sånn type situasjon kanskje ikke like ille som den tenkte situasjonen hele tiden, men det er alltid noe som legger en demper på at ting skal være bra. Det ene problemet avløses det andre, og de overlapper hverandre gjerne. Ting kan alltid bli bedre og ting kan alltid bli værre. Virker også som noen tror reise er det alle drømmer om. Jeg ønsker ikke å dra på store reiser, og jeg spiser allerede ganske sunt. Problemet er slettes ikke at tiden går sakte, men at den går for fort og løper fra meg mens jeg står på stedet hvil. Jeg vil få meg en mann, starte familie og skaffe meg en karriere. Jobber så klart målrettet med dette hver dag, men vil ikke betegne meg som en typisk optimist av den grunn. Er veldig optimistisk på praktiske ting, men pessimistisk på personlige ting.

Alt i alt har jeg vel slått meg til med at det ikke er meningen at alle skal være så fryktelig lykkelige. Man har en opptur i ny og ne, og møter mange skuffelser på veien. Om jeg er 40% lykkelig og 60% ulykkelig er kanskje det bra nok. Jeg er jo glad for at jeg puster, at jeg ikke har kreft og at jeg ikke har vondt noe sted. Er det det som menes med å være optimist?

[AnonymBruker]

Aline og imli: Dere tar en liten bit av innlegget mitt ut av konteksten og fjerner premissene jeg la til grunn, og da blir det jo ikke det samme.

Jeg forsøkte å understreke at jeg snakket om overflatiske oppmuntringer i samtaler der den som ytrer dette mer forsøker å rømme fra det håpløse i en situasjon enn å faktisk gi konstruktive innspill til den som er midt oppe i den.

Og selvfølgelig sier man aldri til noen som har problemer at dette greier du aldri. Jeg skrev da vitterlig også tilslutt at det viktigste etter mitt syn er å forsøke å respektere at forskjellige individer har forskjellige måter å takle kriser på.

Enig, Når man står midt oppe i en vanskelig situasjon ønsker man ikke å høre "pytt, pytt, dette klarer du;)". Men om noen derimot sier "Dette skal jeg hjelpe deg å klare", og gjerne forteller meg hvordan jeg skal klare det, da er det oppmuntrende. Det hjelper ikke at folk forteller meg at ting løser seg hvis de ikke forteller hvordan det skal løse seg. Hvis de derimot har en konkret plan som høre fornuftig ut da kan jeg se mye mer positivt på saken.

[AnonymBruker]

Då funkar repliken "det kan ju ändå inte bli värre" bra. Se det som en chans att börja göra det du verkligen vill! Du är ju inte längre beroende av mannen eller jobbet. Du skulle kunna ge dig ut i världen och resa, eller varför inte börja plugga igen? Börja gå en helgkurs under tiden för att skingra tankarna, där kan du även träffa fler vänner som har lika mycket tid som du.

Det här är ett utmärkt tillfälle att börja om på nytt! Tänker jag i alla fall. Du blir fri från allt du varit bunden till förut och det är bara att börja ditt nya liv. Lägg om kosten, börja träna (skaffa en träningspartner via nätet kanske!) och se till att ha minst en aktivitet varje dag. Då går tiden fortare än du tror.

Det kan alltid bli verre.

[Gjest imli]

Aline og imli: Dere tar en liten bit av innlegget mitt ut av konteksten og fjerner premissene jeg la til grunn, og da blir det jo ikke det samme.

Jeg forsøkte å understreke at jeg snakket om overflatiske oppmuntringer i samtaler der den som ytrer dette mer forsøker å rømme fra det håpløse i en situasjon enn å faktisk gi konstruktive innspill til den som er midt oppe i den.

Og selvfølgelig sier man aldri til noen som har problemer at dette greier du aldri. Jeg skrev da vitterlig også tilslutt at det viktigste etter mitt syn er å forsøke å respektere at forskjellige individer har forskjellige måter å takle kriser på.

Eg er einig i det, altså. Men eg meiner at det er viktig å vere positiv på andres vegne. Ikkje berre for å vere det, for å slippe eit ubehageleg samtaleemne, men for å forsøke å oppmuntre personen.

[LetThemEatCake]

Situasjonen var tiltenkt og ikke min reelle situasjon. Saken er at jeg føler at jeg alltid er i en sånn type situasjon kanskje ikke like ille som den tenkte situasjonen hele tiden, men det er alltid noe som legger en demper på at ting skal være bra. Det ene problemet avløses det andre, og de overlapper hverandre gjerne. Ting kan alltid bli bedre og ting kan alltid bli værre. Virker også som noen tror reise er det alle drømmer om. Jeg ønsker ikke å dra på store reiser, og jeg spiser allerede ganske sunt. Problemet er slettes ikke at tiden går sakte, men at den går for fort og løper fra meg mens jeg står på stedet hvil. Jeg vil få meg en mann, starte familie og skaffe meg en karriere. Jobber så klart målrettet med dette hver dag, men vil ikke betegne meg som en typisk optimist av den grunn. Er veldig optimistisk på praktiske ting, men pessimistisk på personlige ting.

Alt i alt har jeg vel slått meg til med at det ikke er meningen at alle skal være så fryktelig lykkelige. Man har en opptur i ny og ne, og møter mange skuffelser på veien. Om jeg er 40% lykkelig og 60% ulykkelig er kanskje det bra nok. Jeg er jo glad for at jeg puster, at jeg ikke har kreft og at jeg ikke har vondt noe sted. Er det det som menes med å være optimist?

Jag tog upp resor och studier då det är det JAG vill göra. Jag känner inte dig, jag ville bara måla upp ett exempel. Jag kan inte ge dig hela bilden, lite får du ju hjälpa till själv.

Ingen är bara positiv, av och till måste man få gräva ner sig ordentligt. Mitt första exempel om killen på bussen skulle symbolisera vardagen och i vardagen kan man alltid vara positiv. Sedan finns det extremfall, som scenariot du målade upp, men de är ju bara en tidsperiod. Jag snackar om livssynen.

Min tolkning av att vara optimistisk är att istället för att svära och bli ilsken för att man missade bussen, så kan man istället glädja sig åt att det bara är 10 minuter kvar till nästa! Och under de 10 minuterna kan man läsa några sidor ur romanen man har i väskan, ringa ett samtal, planera middag osv. Istället för att tänka det värsta när man vaknar med halsont, så kan man dricka en kopp te, kose sig lite och ta hand om sig lite extra.

Förstår du vad jag menar? Det finns ALLTID flera sätt att se på saken! Man väljer själv vinkel.

Min tolkning av att vara pessimistisk är gräva ner sig i missöden som hände för flera dagar sedan, tänka att "usch, att det alltid går fel för mig!" att måla ut sig själv som offer, vad som än händer. Att alltid utgå ifrån att det inte kommer att gå bra.

Har man inställningen "Nej, det här går aldrig" från början så är det självklart att det inte går! Då har man ju gett upp redan innan man har försökt.

[LetThemEatCake]

Det kan alltid bli verre.

Ja, med den inställningen blir det alltid värre. Man kan faktiskt påverka mer än man tror. Man får det man förväntar sig och förväntar man sig att det blir värre - ja, då ser man till att det blir värre (inte medvetet, men undermedvetet), förväntar man sig att det blir bättre - då blir det bättre! Ändra attityden så ska du se att det inte blir så mycket värre.

[AnonymBruker]

Ja, med den inställningen blir det alltid värre. Man kan faktiskt påverka mer än man tror. Man får det man förväntar sig och förväntar man sig att det blir värre - ja, då ser man till att det blir värre (inte medvetet, men undermedvetet), förväntar man sig att det blir bättre - då blir det bättre! Ändra attityden så ska du se att det inte blir så mycket värre.

Nei, det blir det ikke. Noen ganger blir det verre og noen ganger blir det bedre. Man kan rett og slett ikke kontrollere alt. Noen ganger tror man ting skal bli bedre, også blir det verre, noen ganger tror man det skal bi verre også blir et bedre, mens noen ganger har man rett enten man tror det ene eller det andre. Men tross alt, uansett hvor ille man har det er det alltid noen andre som har det verre og det kan jo være en trøst å sammenligne seg med de som har det mye verre enn seg selv.

Gode ting krever mye og hard jobbing, mens dårlige ting alltid kommer som et slag i trynet. Det er rart med det.

[LetThemEatCake]

En sak till innan jag åker bort och lever livet i några dagar (utan dator)-

Ni som kan identifiera er med låtar som "Don't worry be happy" och "Singing in the rain", ni är förmodligen optimister! Ni som inte tål låtarna och tycker att de är töntiga är kanske, kanske är lite mer pessimistiskt lagda. (Jag skriver kanske!)

Ni som tänker svara "Om man bara inte gillar låtarna för att det är dålig musik då?" - jag skrev låtar som dem och menar alla låtar som har samma budskap. Och ni som väljer att svara på det sättet är förmodligen också lite lätt pessimistiska, haha.

Good bye! Vi ses om ett par dagar!

Obs. Det här inlägget skriver jag med glimten i ögat!

[LetThemEatCake]

Nei, det blir det ikke. Noen ganger blir det verre og noen ganger blir det bedre. Man kan rett og slett ikke kontrollere alt. Noen ganger tror man ting skal bli bedre, også blir det verre, noen ganger tror man det skal bi verre også blir et bedre, mens noen ganger har man rett enten man tror det ene eller det andre. Men tross alt, uansett hvor ille man har det er det alltid noen andre som har det verre og det kan jo være en trøst å sammenligne seg med de som har det mye verre enn seg selv.

Gode ting krever mye og hard jobbing, mens dårlige ting alltid kommer som et slag i trynet. Det er rart med det.

Okej, jag säger så här då. Om du ändå inte kan kontrollera det varför ska du då tänka att det alltid kan bli värre? Är det inte lättare att hoppas på att det blir bättre? Eller inte tänka på det alls för den delen. Det jag menar är bara att man ska akta sig för att gräva ner sig i olyckliga saker för det kommer inget gott ur det och det blir så mycket svårare att resa sig igen.