Var går gränsen för att utnyttja föräldrar

[Furstina]

Jag funderar lite...

Var går gränsen för att samarbeta, hjälpa/hjälpa till, utnyttja/utnyttjas och umgås mellan föräldrar och vuxna barn?

Jag tänker på både hjälpen man som vuxet barn och förälder kan få, som man kanske kräver eller önskar sig eller kan förvänta.

Det är ingen svartsjuka/jalusi mot vad "andra får" som gör att jag undrar utan ren nyfikenhet. Var går gränsen?

Pengar?

Att ta emot pengar från föräldrarna för att hjälpa till med räkningar eller en renovering/ombyggnad av eget hus?

Pengar till ferie? Betald ferie av föräldrarna?

Pengar till barnvagn, babysäng, bilstol med mera?

Barnvakt

Att få hjälp med barnpassning och hämtning från barnehage ibland?

Regelbunden hämtning en dag i veckan? Varje dag?

Övernattning någon helg?

Passning av barnbarn en vecka eller mer medan föräldrarna är på resa?

Att föräldrarna tar med sina barnbarn på ferie till syden eller på hytte?

Middagar

Att barnen bjuder in föräldrar på middag en vardag?

Och att föräldrarna bjuder in barn och barnbarn på middag en vardag eller till helgen?

[Gjest Bellatrix]

Dette er et interessant spørsmål, og kan også stilles i forbindelse med andre typer vennetjenester. Det finnes vel ikke noen absolutt grense, men man må vel se litt på omfanget. Spiser ungene middag hos foreldrene hver dag eller bare en gang i blant? Så har det vel også med hvordan det legges opp til at tjenesten skal utføres. Hvis du bare plasserer ungene dine hos foreldrene og tar det som en selvfølge at de skal passe på de uten å ha snakket med dem om det på forhånd kan det kanskje tolkes som utnyttelse.

Endret 23. mai 2007 av Bellatrix

[Gjest =tentacle=]

All hjelp man krever av foreldre er over grensen.

All hjelp som foreldre har lyst til å gi, er ok å ta imot.

Dersom en part føler seg presset av den andres forventninger, eller av følelsen av at hvis de ikke stiller opp, klarer ikke det voksne barnet å ta seg av oppgaven på egen hånd, er det utnytting.

[Furstina]

Själv har jag en väldigt hög drivkraft att klara mig själv sedan jag flyttat hemifrån och än mer sedan jag fick barn.

Att ta emot pengar eller dyra saker har aldrig varit ett alternativ (pengar finns inte att få) men jag tycker det skulle vara konstigt.

Lite hjälp med barnpassning någon gång får vi men jag skulle önska för barnen och besteföräldrars skull (och vår egen) att det kanske var lite mer vardag tillsammans. Alltså att barnen blir hämtade från dagis någon gång och äter middag tillsammans med besteföräldrar. Så får vi vuxna lite tid själva en vardag och barnbarn och besteförälder egentid.

Jag skulle vilja för barnens skull att de kunde bli utlånade för hyttetur eller sydentur, eller bara djurparksbesök eller cirkus - på besteföräldrars önskan så klart. Sånt som jag tror att alla (som orkar) har glädje av.

Men att kräva det? Jag törs knappt fråga ens... av rädsla att kräva, styra och att vara kravstor.

Bjuder ni hem era föräldrar på middagar med hela familjen? Blir ni hembjudna ibland eller är det regelbunden söndagsmiddag?

Jag bara undrar lite om vad som är naturligt och vanligt för andra och tankar kring det.

[Leo]

Pengar?

Att ta emot pengar från föräldrarna för att hjälpa till med räkningar eller en renovering/ombyggnad av eget hus?

Pengar till ferie? Betald ferie av föräldrarna?

Pengar till barnvagn, babysäng, bilstol med mera?

Hvis foreldrene har penger de har lyst til å gi bort, er det vel ikke noe i veien for å ta imot. Det kan på en måte sees på som forskudd på arv og den har man jo som regel bedre bruk for når man er småbarnsforeldre enn som veletablert 50 - 60-åring. Tigger man og/eller presser forleldrene sine for penger, er det selvfølgelig uakseptabelt.

Barnvakt

Att få hjälp med barnpassning och hämtning från barnehage ibland?

Regelbunden hämtning en dag i veckan? Varje dag?

Övernattning någon helg?

Passning av barnbarn en vecka eller mer medan föräldrarna är på resa?

Att föräldrarna tar med sina barnbarn på ferie till syden eller på hytte?

Alt dette er også helt greit i mine øyne hvis det er noe besteforeldrene har lyst og alle parter er enige om hvordan dette skal være.

Middagar

Att barnen bjuder in föräldrar på middag en vardag?

Och att föräldrarna bjuder in barn och barnbarn på middag en vardag eller till helgen?

Høres jo egentlig ganske normalt ut dette også, hvis man da altså bor i nærheten av hverandre.

[Gjest Gjest]

Jeg ber foreldrene mine aldri om noe, jeg forsøker heller å forhindre at de skal gi meg så mye til jul og fødselsdafg. Jeg ønsker å klare meg selv, og det gjør jeg også. Men de ønsker å dele med meg, og har selv nedbatalt hus og alt de trenger, er ikke noe glad i reiser og annet så koster penger, og derfor ønsker de heller å gi meg større gaver til slike anledninger.

Barn har jeg ikke ennå, men jeg kan ikke forestille meg at det blir noe særlig barnepass og felles aktiviteter, de bor langt unna og har egentlig ingen interesser.

[Gjest Gjest]

Vi omgås besteforeldrene ofte, kanskje min far mest. I vår familie er det veldig vanlig å være mye sammen så vi spiser ofte middag sammen både til hverdags og i helgen. Vi spør om barnevakt når vi trenger det og blir også spurt om de får "låne" sønnen vår ofte. Vi har et veldig naturlig og godt forhold til alle besteforeldrene så slike får ting faller bare på plass.

Vi hjelper ofte til med ting de trenger å få gjort, om det er en ny stikkontakt, pappa som ikke kommer inn på internett eller bortkjøring av søppel etter opprydning.

Når det gjelder penger så får jeg penger av pappa innimellom om han har lyst til å gi bort og jeg vet at jeg alltid kan spørre om å låne penger av han om det skulle knipe. Jeg ser ikke på noe av dette som utnyttelse hverken den ene eller den andre veien.

[Furstina]

Jag vill betona att jag inte tycker det är FEL att göra på varken det ena eller andra sättet.

Men jag menar ändå att någonstanns går väl en gräns? Jag känner väl att VI har valt att skaffa barn och familj så bör väl vi ta huvudansvaret för vår ekonomi och vardag.

[Gjest Gjest]

Jag vill betona att jag inte tycker det är FEL att göra på varken det ena eller andra sättet.

Men jag menar ändå att någonstanns går väl en gräns? Jag känner väl att VI har valt att skaffa barn och familj så bör väl vi ta huvudansvaret för vår ekonomi och vardag.

Så da kan man ikke ta imot gaver om besteforeldrene vil gi det? Min far har masse penger og vil gjerne dele når han lever og ikke vente til han dør, ser ingenting galt i det.

Og om man skulle komme i en vanskelig situasjon (som fakisk kan skje med alle under de riktige omstendighetene) så er det vel flott om man har foreldre som kan hjelpe seg?

Og hovedansvaret for egen økonomi og hverdag tar vel de fleste.

Nå er det ikke penger og gaver som preger vårt forhold til besteforeldre mest, men et gensidig ønske om å tilbringe tid sammen. Vi har omtrent like mye besøk her som vi er hos dem. Burde det gå en grense der også?

[Furstina]

Jo visst kan man det. Jag ska inte diktera några villkor för hur andra lever - jag vill bara diskutera tankar kring det.

För EGEN del skull jag närmast vara generad om någon ville ge mig en massa pengar. För jag är inte van vid sånt.

Och visst är det bra att hjälpa varandra, både inom familj och bland vänner. Jag har själv gjort det. Men inte byggt min eller andras vardag på det. Där går MIN gräns.

Och tid tillsammans är ovärdelig. Så länge man är sams och alla är glada är det bra. Men ja: jag tycker det finne en gräns här också. Det finns en gräns för hur mycket jag vill involvera andra i mitt vardagsliv. Att träffa min mor eller svärmor varje dag på kaffe tycker jag är för mycket. För mig. Och säkert för dem också.

[Gjest Gjest]

Jo visst kan man det. Jag ska inte diktera några villkor för hur andra lever - jag vill bara diskutera tankar kring det.

För EGEN del skull jag närmast vara generad om någon ville ge mig en massa pengar. För jag är inte van vid sånt.

Och visst är det bra att hjälpa varandra, både inom familj och bland vänner. Jag har själv gjort det. Men inte byggt min eller andras vardag på det. Där går MIN gräns.

Och tid tillsammans är ovärdelig. Så länge man är sams och alla är glada är det bra. Men ja jag tycker det finne en gräns här också. Det finns en gräns för hur mycket jag vill involvera andra i mitt vardagsliv. Att träffa min mor eller svärmor varje dag på kaffe tycker jag är för mycket. För mig. Och säkert för dem också.

Dette er nok veldig individuelt fra person til person, familie til familie. Ja, det finnes grenser for oss også - men det har mer med privatliv å gjøre, ikke utnyttelse...Jeg tror det var mest den formuleringen jeg reagerte på.

Jeg tror også dette kommer veldig an på hva man er vant med fra man selv var liten.

[Gjest Eir]

All hjelp man krever av foreldre er over grensen.

All hjelp som foreldre har lyst til å gi, er ok å ta imot.

Jeg synes dette er en veldig god definisjon.

Jeg forventer ingenting fra mine foreldre, nå når jeg er myndig, men de tingene de gir tar jeg i mot, og setter veldig stor pris på det. Jeg vet at de gleder seg over å kunne gi, når de har muligheten, og da synes jeg ikke at jeg skal ødelegge den gleden ved å takke nei.

[Gjest Gjest]

Jeg synes dette er en veldig god definisjon.

Jeg forventer ingenting fra mine foreldre, nå når jeg er myndig, men de tingene de gir tar jeg i mot, og setter veldig stor pris på det. Jeg vet at de gleder seg over å kunne gi, når de har muligheten, og da synes jeg ikke at jeg skal ødelegge den gleden ved å takke nei.

Helt enig i dette. Vi krever ingenting av min far eller besteforeldrene på den andre siden, men tar imot både hjelp og gaver og setter veldig stor pris på det.

[Lillemor Gull]

Och visst är det bra att hjälpa varandra, både inom familj och bland vänner. Jag har själv gjort det. Men inte byggt min eller andras vardag på det. Där går MIN gräns.

Sånn er det for meg og. Jeg vet at jeg kan klare meg selv, men jeg er ikke for stolt til å motta hjelp når noen ønsker å hjelpe meg, og jeg vet at det gjør hverdagene enklere.

Ellers er jeg enig i det tentacle skriver. Det er greit å ta i mot, det er selvsagt også lov til å spørre om enkelte ting, men ikke kreve.

[Eliza Doalot]

For min del går også grensen ved det å forvente. Voksne mennesker som forlanger hjelp av foreldrene sine mister jeg nok litt respekt for.

[Donpedro]

Vi tar imot det meste uten skam. Har fått penger både til ferie, bryllup, barneutstyr mm.

Har tilbud om barnepass, henting i barnehage, ferier mm.

Ber om barnevakt, krever ingenting. Har aldri bedt om penger (med unntak av ett lån).

Hadde klart oss helt fint økonomsik uten hjelp.

[Furstina]

Kanske går gränsen vid förväntningar, eller när den ena parten tycker det är pinsamt eller generande.

Jag fungerar nog så att om jag skulle få en större gåva eller regelbunden tjänst så skulle det ge mig krav på motprestationer, eller rent av sätta mig i "tacksamhetsskuld".

Jag är nog inte helt bekväm med det - men det har säkert med traditioner inom familjen att göra som någon skrev.

Jag skulle inte heller vilja höra (direkt eller indirekt) från mina föräldrar att de ställer upp så mycket att det är självuppoffrande, eller en kommentar om att "nej nu får ni inte skaffa fler barnbarn, för det har bestemor/far inte råd/tid med" om än det är på skoj så ligger det något allvar i det.

[Lemona]

Vi tar imot det meste uten skam. Har fått penger både til ferie, bryllup, barneutstyr mm.

Har tilbud om barnepass, henting i barnehage, ferier mm.

Ber om barnevakt, krever ingenting. Har aldri bedt om penger (med unntak av ett lån).

Hadde klart oss helt fint økonomsik uten hjelp.

Har det stort sett på samme måte. Mine foreldre er glade for å kunne hjelpe til både økonomisk og med barnevakt og annet. Vet at mine foreldre forventer at jeg skal gjøre det samme for barna mine når de blir voksne, og det er en selvfølge for meg at jeg stiller opp på alle måter hvis jeg har mulighet.

[Caramba]

Mine foreldre er gavmilde og har gitt oss barna mye økonomisk støtte opp gjennom årene. Alle tjener etterhvert bra, men det kommer godt med alikevel. Vi er i etableringsfase med barn og hus og har store utgifter. Alikevel forventer jeg ingenting og blir ofte overasket over tilbud om gaver av forskjellig art. Mamma kjøpte feks en fin barevogn til meg. Hun hadde betalt barevogn til mine søsken da de fikk barn og ville gjøre det samme for meg (jeg var ikke klar over dette). Vi fikk store summer til bryllup og barnedåp også. Nå går begge snart av med pensjon og får redusert inntekt. Alle vi barna har sagt klart fra at vi klarer oss selv nå og at de ikke må tenke på å gi oss dyre gaver, men heller bruke pengene på seg selv og morsomme ferier.

Svigerforeldrene mine er flinke til å gi av sin TID. Det er dyrebart når man har fått barn. De ringer og spør om de kan få lov til å passe ham, og er så glad i ham at jeg blir helt rørt over å se dem sammen med han. Etter at jeg fikk barn så setter jeg uendelig mer pris på at foreldre gir av sin tid og tilstedeværelse enn å gi dyre gaver. Penger har vi selv.

Endret 23. mai 2007 av Caramba

[Gjest Miss Guided]

Kanske går gränsen vid förväntningar, eller när den ena parten tycker det är pinsamt eller generande.

Jag fungerar nog så att om jag skulle få en större gåva eller regelbunden tjänst så skulle det ge mig krav på motprestationer, eller rent av sätta mig i "tacksamhetsskuld".

Jag är nog inte helt bekväm med det - men det har säkert med traditioner inom familjen att göra som någon skrev.

Jag skulle inte heller vilja höra (direkt eller indirekt) från mina föräldrar att de ställer upp så mycket att det är självuppoffrande, eller en kommentar om att "nej nu får ni inte skaffa fler barnbarn, för det har bestemor/far inte råd/tid med" om än det är på skoj så ligger det något allvar i det.

Det som foreldre gir av fri vilje enten det er tid eller penger er jo helt ok å ta imot, hvis det blir et krav om de skal bidra og stille opp blir det noe helt annet. Jeg har venner som får gaver og reiser fra sine foreldre og ser ikke på det som et problem eller at de er bortskjemte - for det er de ikke. De setter veldig pris på den hjelpen de får.

Jeg for min del har alltid vært vant til å klare meg selv, har aldri kunnet forvente hjelp fra mine foreldre verken med penger eller tid. Og i grunnen er det deilig å være uavhengig. Da jeg ventet mitt første barn og glad og lykkelig skulle fortelle det til mine foreldre så ble reaksjonen et stort sukk og "ja, da blir det enda en julegave å kjøpe". Jeg ble så lei meg at jeg begynte å grine etterpå, har senere tatt opp dette med dem og fått beskjed om at det ikke var sånn ment men jeg kommer bare ikke over det. De har alltid "dårlig" råd.

Mine svigerforeldre er rause med tiden overfor barnebarna sine og er veldig glade for at de er til og de har stor glede av hverandre. Terskelen min er veldig høy når det gjelder å be om økonomisk hjelp, men vi har fått hjelp av dem av og til og har betalt det tilbake. Og de har også fått hjelp av oss.